Omvandla rädslan till kraft

De vill att vi ska bli rädda, får vi höra. Men varför? Inte bara för att visa sig starkare, eller av hat mot ”det vi står för”. Utan för att de vet vad rädslan leder till. Rädslan skalar av lagren av civilisation, gör oss till morrande bestar. Rädslan gör oss självupptagna, får oss att springa på de svagares ryggar. Rädslan får oss att känna oss sårbara och därför blir vi rasande istället, för att avvärja hotet, och vi vänder raseriet mot de som är mer utsatta än vi. Vi blir som mobbare: anfaller innan vi blir anfallna. Rädslan orsakar splittring, vänder individer och grupper mot varandra. Rädslan ger de som har makten mer makt, rätten till mer våld. Rädslan driver oss rakt in i kaos, och där inne i mörkrets hjärta står terroristerna och säger ”vad var det vi sa, det finns ingen jämlikhet, ingen rättvisa, den måste vi skipa själva, med våld”.

courageous-cat2
Så vad vi än gör, låt oss inte visa vår rädsla! Vi kanske känner den, men den ska inte få styra våra liv i fel riktning. När den kommer, gå i motsatt riktning. Gå ut och hjälp folk som behöver det. Jobba för solidaritet. Läs böcker. Skaffa nånting du verkligen behöver, men utan att köpa det. Hjälp någon annan att få det de verkligen behöver. Prata med folk, säg vad du tänker, lyssna och låt andra prata. Organisera, mobilisera, samla kraft. Meditera. Bli stark. Gör andra starka. Ta styrkan i rädslan och omvandla den till ren energi, låt den jobba för det goda och solidariska.

(postat automagiskt från Facebook http://ift.tt/1PL6zgg av IFTTT)

Fosterlandskärlek

Vad är fosterlandskärlek?
Vad är ett fosterland?

Vad betyder det att älska Sverige?
Att vara en Sverige-vän?
Att vara svensk?
Att ha en svensk nationalitet?

Frågor som jag tycker att det är viktigt att bena ut, i dessa tider.

svenska flaggan wp del 1200.svg

Jag är svensk. På många sätt. Till exempel har jag ett svenskt pass. Svenska är mitt modersmål (egentligen spanska också för att en spanjorska tog hand om mig när jag var liten, men hon flyttade när jag var fem och jag har glömt det mesta). Jag har ett supersvenskt namn: Toss. Det är gammal värmländska för troll och är taget efter ett berg i Sunne som Selma Lagerlöf skrev om i Gösta Berlings saga, 1933. Mina förfäder är mestadels från Stockholm, Gotland, Värmland, Småland och Östergötland (lite längre bort, på 1600-talet kom de även från Tyskland, Ryssland och England). Jag ser ”typiskt svensk” ut enligt den standard vi lärde oss i skolan på 70-talet. Jag har bott i Sverige i hela mitt liv.

Så jag utsvenskar ganska många ”sverigevänner”. Särskilt alla svennegubbar som har flyttat till Thailand och sitter där och gnäller på invandringen (till Sverige alltså).

Ändå känner jag inte alls igen mig i den svenskhet som ”sverigevännerna” omfamnar.

svenska flaggan wp del 1200.svg

Jag älskar det svenska språket. Vissa ord iallafall. Som sandstrand, månljust, tjej, medborgare, syrsa, jama, kalasbyxor. Vissa ord är fula och knöliga, som blotta, fanjunkare, burk, gulmåra, ingefära, älska, ögonfrans.

Jag älskar fjällen. Men jag bryr mig inte om de ligger i Sverige eller Norge.
Jag älskar också skärgården, midnattssolen, lingon och jämlikhet. Men inte för att det är typiskt svenska företeelser (det är det inte ens) utan för att de är fina och vackra och bra, var de än finns i världen.

Och allt det där är ju ganska barnsliga resonemang. Jag tror att de flesta sverigevänner tycker likadant, om de tänker efter lite. Det allvarliga är när sverigekärleken används för att skilja på ”vi” och ”dom”. Det verkar ske helt omedvetet i många fall. Många verkar inte kunna se hur patriotism, nationalism, revirtänkande, alienering och förtryck hör ihop.

”Är man rasist nu bara för att man viftar med svenska flaggan?” är en fråga som jag fått många gånger de senaste dagarna. Och svaret är ju både nej. Och ja.

svenska flaggan wp del 1200.svg

Jag älskar den svenska flaggan med solgult och himmelsblått (borde vara fyra nyanser av grått för att verkligen avspegla vårt väder men det vore ju ganska deppigt). Men jag har den hellre som överkast än hissar upp den i en flaggstång. Det är härligt att rulla in sig i det blågula, och det är mindre aggressivt än att hissa upp den.

För en hissad flagga är inte ursprungligen en kärleksförklaring. Det är en makthandling, ett inpinkande av revir, en styrkedemonstration. Går vi tillräckligt långt tillbaka har den alltid att göra med krigiska handlingar. De allra första flaggorna var tygbitar fastsatta på spjut – kännetecken och dödligt vapen i ett.

Idag har den handlingen tvättats ur och glömts bort. De allra flesta som hissar sin svenska flagga på sommarstället gör nog det för att den är fin, för att det är tradition, av kärlek till marken runt omkring sig.

I bästa fall, i vissa sammanhang, kan den svenska flaggan och de svenska färgerna fungera som en enande kraft: inbjudande, välkomnande och inkluderande. Då menar jag inte bara det (oftast) oskyldiga viftandet på fotbollsmatcher, utan som när Zlatan sjunger nationalsången. De blågula symbolerna kan kännas som ett sätt att få komma in i värmen för en del av de som invandrat hit. De ser och känner i den svenska flaggan, kungahuset och nationalsången en tillhörighet, en enighet med landet som de har flyttat till och kulturen som de ger sig in i.

Gott så. Om  flaggan du hissar utanför din röda lilla stuga, eller viftar med i paraden, är en vänligt sinnad flagga. Om det står som ”välkommen hit” broderat på det gula korset. Inte ”här bor vi – håll er borta”.

För du som undrar om det är rasistiskt att vifta med flaggan, att bära folkdräkt, att sjunga Du gamla du fria och så vidare. Du måste fråga dig själv varför du gör det. Är det bara för att du är särskilt förtjust i det som du uppfattar som svenskt?

Eller vill du visa att ”svenskar” är bättre än andra? Känner du att det du uppfattar som ”det svenska” är hotat på något sätt? Att du måste försvara det mot de du uppfattar som icke-svenska? Är du rädd att ”det svenska” ska blandas upp, bli något annat än det var ”förr i tiden”?

Ja, då skulle jag säga att du i alla fall är ute och balanserar på rasistkanten. Och så svensk jag är kan jag inte följa med dig dit.

För jag känner inte igen mig i att svenskar är viktigare än andra människor. Att vi förtjänar mer välfärd för att vi är födda här (något vi knappast kan ta åt oss äran för själva) eller för att vi har betalat skatt längre än andra (isåfall skulle ju jag få mer välfärd än mina barn, vilket inte är fallet).

När jag växte upp på 60- och 70-talet fick jag höra av typ alla att Sverige var ett av världens bästa länder att leva i. Vi var så jämlika, så demokratiska, så rika och så solidariska. Världens mest moderna land. Svenskar var välutbildade och upplysta människor. Vi hade ett sinne för rättvisa och tog ingen skit. Vi var inte rädda för att säga ifrån. Vi hjälpte de svagare.

svenska flaggan wp del 1200.svg

Det var en grandios självbild, det ser jag ju nu. Vi är inte så fläckfria. Vi har precis som alla andra i-länder byggt vår välstånd på tredje världens ryggar. Vi har också fördomar, är också okunniga. Som människor är vi ganska exakt precis som alla andra: lika bra och lika dåliga.

Men jag föredrar ändå tusen gånger den bilden av svensken – den solidariska, modiga, rättvisa människan som alltid hjälper den utsatte – framför den av svensken som rädd, snål, främlingsfientlig, som bara ser till sig själv och som gör skillnad på svenskar och andra.

Jag känner inte heller igen mig i behovet att allt ska vara ”som förr”. Eller att alla svenskar har samma traditioner, samma intressen, samma åsikter. Så är det ju bara inte. Om jag blev strandsatt på en främmande planet skulle jag till att börja med leta efter människor, för att ha någon att dela erfarenhet med. I den gruppen skulle jag troligen ha mest gemensamt med andra kvinnor. Sen skulle jag nog känna mig hemma med andra fyrbarnsföräldrar, stockholmare, journalister och de som var födda på 60-talet.
Gruppen som bara hade svensk som gemensam nämnare skulle jag antagligen bara uppsöka om jag blev sjukt sugen på filmjölk, knäckebröd och kalles kaviar (som en ju kan bli på långa resor).

Alla nationer som finns idag är skapade av någon person eller grupp, i ett uttänkt syfte. Inte av oss, utan av någon annan som hade sina politiska, sociala eller ekonomiska skäl, ofta för att få tillräckligt stora arméer. Någon annan än vi har bestämt var gränserna ska gå, och vilka som ska få vara innanför dem och utanför. Vi accepterar det som en naturlag, som gravitationen. Men vi behöver faktiskt inte vara slavar under den idén. Vi kan åtminstone diskutera det med varandra; för- och nackdelar, vad det gör med oss, vad det finns för alternativ.

Fick jag bestämma skulle det inte finnas några nationsgränser. Då skulle allt behöva bygga mycket mer på samarbete och personligt ansvar. Jag tror att vi skulle klara det jättebra, särskilt om vi lärde oss vilka funktioner som behöver vara centraliserade och vilka som funkar bäst på lokal och mikro-nivå.

I bästa fall skulle det lära oss att bedöma människor utifrån deras personliga egenskaper snarare än färgen på deras pass. Och att uppskatta jordens tillgångar, och handskas med dem ansvarsfullt.

Tills dess önskar jag att Sverige ska bli så blandat som bara är möjligt. Så många olika hudfärger, kläder, könstillhörigheter, personlig tro, åldrar, språk, kroppsformer och kulturer som möjligt. Och möten, alltid och överallt. Det Sverige jag blev lovad som liten!

svenskajordflaggan

Hur kunde det bli så här?

När jag gick i skolan pratade lärarna ofta om andra världskriget, så ofta så vi nästan inte orkade lyssna. Det var det mest fruktansvärda hit och det monstruösa dit. Nazister var de hemskaste människor som existerat. Nio av tio actionfilmer vi såg hade minst en ond nazist med. Vi såg bilder på nazisternas offer, läste Anne Franks dagbok, såg Chaplins ”Diktatorn”, lyssnade på överlevare.

  • En sak framstod som helt kristallklar: det skulle aldrig kunna hända igen.
  • En annan sak var istället helt obegriplig: hur kunde det hända?

ein volk

Vi försökte föreställa oss, men gick alltid bet. Vilka var nazisterna? Föddes de att bli nazister? Och framförallt: vad gjorde alla andra? Hur kunde de vanliga, vettiga tyskarna låta det ske? Märkte de inget? Blev de helt tagna på sängen? Blev de hypnotiserade, var det något i dricksvattnet? Det var helt obegripligt.

Idag, nästan 70 år efter Nürnberg-rättegångarna, framstår det inte längre som lika obegripligt. Idag kan vi se med egna ögon hur hatet mot ”de andra” gror i vår egen mylla. Vi behöver knappt skrapa på ytan för att se hur polariseringen växer, just en sån extrem polarisering som måste ha föregått Hitler-Tyskland. Hur den börjar ta form här i Sverige, hos oss vanliga, vettiga svenskar.

Det gör ont att titta på det. Många väljer också att titta bort. Jag vet att många tänker ”men det går väl inte att jämföra den oro många svenskar känner idag för hur det ska gå med integrationen av alla flyktingar, med den tyska nazismen på 30- och 40-talet?

Men vi måste jämföra. För hur började det i Tyskland? Med vanliga människors oro.

nationalister2016svv

Vanligt folk på Norrmalmstorg, 2016

Är ni rädda för de här ”hårdföra nazisterna”! hånskrattar de som hellre kallar sig ”nationalister”, och visar upp bilder från en demonstration där bara snälla tanter och farbröder verkar delta (jag var där och såg även de rakade, svartklädda männen som inte är med på fotona, men det hör inte hit just nu).

nationalister1940

Vanligt volk på Nord-Erz Platz, 1940

Men Hitlers mest lojala fans såg inte heller så onda ut.
Det handlar inte om ålder, klädsel, tatueringar, frisyr eller ens kriminellt förflutet. Det handlar om att allt fler vanliga, snälla tanter och farbröder känner oro. De är oroliga för sin ekonomi, sin ålderdom. Även unga känner oro. De har hört otäcka saker berättas om muslimer och andra utlänningar. De ser hur det svenska samhället ibland fallerar och det jämför med hur det var förr-i-tiden, när det inte fanns lika många utlänningar här.

Men då glömmer de bort den allra viktigaste skillnaden: hur de rika blivit allt rikare sen förr-i-tiden, hur de politiker som företräder de rika sakta men säkert monterat ner samhället och tryggheten. Det är, för att åter citera Po Tidholm, inte kurderna som flyttade industrierna till låglöneländer, inte palestinierna som stängde post- och bankkontoren och flyttade statliga jobb till städerna, inte somalierna som byggde volymhandelsområden som tömde stadskärnorna, sålde ut apoteken och privatiserade sönder landets järnvägsunderhåll. Det var inte syrierna som genomförde försämringarna i sjukförsäkringssystemet. Och det var faktiskt inte ensamkommande barn från Afghanistan som lade ner byskolorna och sänkte A-kassan.

Det glömmer de bort. Eller väljer att inte tänka på, för hur förändrar man det? Hur får man de rika att dela med sig? Hur får man ett jämställt samhälle, där allas välfärd är viktig?

Det är för svårt. Det är en utopi, det vet man ju sen barnsben. Så då riktar man blicken mot muslimerna istället, mot kurderna, palestinierna, skäggbarnen, det marockanska gatuslöddret.

Fram kliver Jimmie Åkesson och säger: ”Allt kan bli som förr-i-tiden, om vi bara stoppar massinvandringen”, säger han. ”Massinvandringen har omdanat ett etniskt homogent Sverige till ett mångkulturellt, med våld, droger och etniska motsättningar – ett land där framtiden ser allt mörkare ut.

ein volk_JÅ

Jimmie och SD. En man och ett parti med en lösning, en tröst för oron. Och legitimitet för tankarna om att det är de andra som är problemet: svartingarna, kroknäsorna, araberna, skäggbarnen, invällarna. Äntligen kan man ventilera de där tankarna högt. Det har varit tabu under många, många år, men nu har vi – inom loppet av några år – gått från att uppleva nazisternas retorik som det mest fruktansvärda till vardagsmat. Helt vanliga, ”oroliga” svenska tanter och farbröder skriver idag, utan att blinka, under sina vanliga namn, saker som får nazister att gråta glädjetårar.

Jag vill helst också titta bort. Men jag kan inte.

Inte när hatet flödar öppet för att Liseberg låter ett litet antal flyktingar skicka in sina jobbansökningar till dem.


Inte när Haninge kommun drar tillbaka sin plan på ett boende för ensamkommande flyktingar, för att människor som (på riktigt eller inte) tror att deras barn ska bli våldtagna av flyktingarna kommer till informationsmötet och skriker och hotar kommunens personal. (Det finns skäl att misstänka att det var högerextrema som låg bakom både den stora uppslutningen på mötet, den uppjagade stämningen och många av de lögner som sprids för att skrämma kommuninvånarna.)

Inte när nazister drar på sig tröjor med märket ”Trygghetsvärdar” och oombedda patrullerar kommunala badhus.

Inte när ett café gör den här reklamen, helt öppet, på Facebook:

kronan 02

Inte när främlingsfientliga i Sverige och utomlands lyckas sprida så mycket lögner om Sverige att tjeckiska forskare avbokar sin medverkan i en vetenskapskonferens för att de blivit varnade ”not to go to your country because of extreme danger for women (it is even not possible for them to walk alone on the street because of attack, rapes etc”.

Inte när hatet och hoten fyller brevlådor, kommentarsfält och telefonlurar. Att kritisera SD är inte som att kritisera något annat parti, att gå emot muslimofober och ”invandringskritiska” är inte som att debattera med någon annan. Både på politiker- och väljarnivå är ursinnet, svordomarna, förolämpningarna och hoten grövre än någon annanstans i svenska samtal.

Inte när en vuxen man ringer hem till en av mina vänner som är politiker i F! en fredagkväll och säger till barnet som svarar att han tänker ”hylla mammas arbete i Fi med att komma med 6 kulor till dörren – jag vet var ni bor”.

Det är för mycket. Jag kan inte titta bort.

Du kanske tror att jag överdriver men det finns många, många fler och mycket värre exempel. Kom ihåg att de ord som kanske verkar extrema för att beskriva situationen i Sverige idag – rasism, fascism, nazism – i många fall bara är ersatta av andra ord. Många av de som kallar sig nationella idag står för exakt samma, eller värre, ideologiska tankar som de som kallade sig för nazister på 30-talet gjorde. Att vara rasist idag innebär oftast inte att man tror på rasbiologi, men man är fortfarande besatt av tanken att en viss etnicitet, vissa kulturer är bättre än andra. Och vit-makt-rörelsen lever i alla högsta grad. De kallar sig identitära, och de skyltar helt öppet med sin ideologi, sitt rasförakt och sitt kvinnohat. Sök på de orden om du inte tror mig. Var beredd på att bli sorgsen, eller rasande.

En annan vän skriver förtvivlat, när hon hör om detta: Hur har det blivit? Vad har hänt med människorna?

Jag vet inte hur det har blivit så här. Men jag grubblar på det hela tiden.

PS:

einvolkx2

(bara så att ni inte missade likheten i bilderna tidigare i texten)

Gubben och kråkan

Gick en tretimmars promenad idag. Träffade bland annat en kråka som hade sällskap med en gubbe. Gubben rullade sakta uppför backen, kråkan flög fram en bit och satte sig på räcket och väntade på gubben. Så höll de på tills de var uppe.

gubbenkråkan

(postat automagiskt från Facebook http://ift.tt/1PL6zgg av IFTTT)

Tillåt mig skrika högt ett ögonblick

Ibland läser jag rasistiska trådar i sociala medier, oftast för jobbet men ibland av ren nyfikenhet. För att förstå. Jag är besatt av att förstå hur andra tänker och känner, hur saker funkar och uppstår.

Det är ofta deprimerande. För att det blir så mycket hat att ta sig igenom, och så mycket sorg och ångest och bitterhet och okunnighet och rädsla.

Och svårt, för att jag får sitta på händerna för att inte svara. Jag är inte alls rädd för att ta en diskussion eller en konflikt, och jag tycker att det är viktigt att inte låta uppenbara missförstånd eller lögner stå oemotsagda av ren slöhet, vilket bland annat var orsaken till att vi uppdaterade vår flykting-FAQ på Krisinformation.se för att bättre svara på en del av de felaktiga påståenden som florerar.

Men en god vän gav mig en gång rådet att ”inte brottas med grisar, för du blir smutsig och grisarna blir glada” och det var ett bra råd som jag försökt följa sen dess. Med det menar jag inte att folk som skriver på Flashback och i vissa Facebook- och Twittertrådar är grisar. Men att många är helt ointresserade av att ta in andras tankar. En del av dem är troll. Andra är bara kortslutna.

john kovalic troll card

Svarte-Petter, by any other name. (Bild: John Kovalic)

Så jag svarar inte, för det skulle inte leda nånstans. Det har visserligen hänt nån enstaka gång när jag har tagit debatten att riktig dialog har uppstått. Och jag anstränger mig verkligen alltid för att lyssna på riktigt, inte bara vifta bort den andras argument utan bemöta, vrida och vända, försöka förstå drivkraften, hitta minsta gemensamma nämnare. Dels för att det är så jag föredrar att bli bemött själv, dels för att jag vet att det är enda sättet att få till en konstruktiv dialog. Och som sagt, det har gett resultat ibland, det har till och med hänt att någon har tänkt om.

Men för det mesta blir det bara hjärnsmälta. Så jag håller fingrarna borta från tangentbordet. Tyvärr fortsätter jag ändå ibland att tänka på galningarna därinne. Och svarar i min fantasi. Då frångår jag helt min princip av vara respektfull och saklig, och bara vrålar rakt ut:

NEJ DIN TÖNT! DET ÄR INTE INVANDRARE SOM STÅR FÖR 98 % AV ALLT VÅLD MOT KVINNOR I SVERIGE! HUR KAN DU TRO NÅT SÅ URBOTA KORKAT?! VAR HAR DU FÅTT DET IFRÅN? EN DING DING DING DING VÄRLD???

och

NEJ TACK, VI SVENSKA KVINNOR VILL INTE BLI ”BESKYDDADE MOT MUSLIMER” AV INKOMPETENTA UPPBLÅSTA SMYGKVINNOHATARE OCH FRÄMLINGSPANIKSLAGNA FÅNTRATTAR SOM DU! VI VILL HA MÄN SOM VÅGAR KÄMPA FÖR VIKTIGA SAKER, SOM LIKA LÖN! OCH ÄR NÄRVARANDE FÖRÄLDRAR, OCH ÖMSINTA ÄLSKARE! KRYP TILLBAKA UNDER DIN STEN MED DINA LÅTSASVAPEN!

svenska-sockerconnyanna

Och jag har ett järnrör att bevisa det med!

och

JAG ÄR MEST SVENSK AV ALLA ER I DEN HÄR TRÅDEN! ALLA MINA FÖRFÄDER ÄR FÖDDA I SVERIGE SEN 1600-TALET! SÅ NU ÄR DET JAG SOM BESTÄMMER VAD SVENSKAR VILL HA! OCH DET ÄR FAN INTE BINGOLOTTO OCH LUTFISK OCH STÄNGDA GRÄNSER!

Ja, och så vidare, i all osaklighet.
Tack för att jag fick lätta mitt hjärta!

inte alla män

Den här diskussionen om tafsande eller våldsamma män, som somliga försöker förklara med etnicitet men som många många många många andra kvinnor (och män) vet är ett lika ”svenskt” beteende som att spotta snus.

Den får en att fundera, inte sant? Nu när mycket av det tjejer tvingats stå ut med i långliga tider blir ifrågasatt. Alltså: ett visst manligt beteende, som har ansetts som helt normalt är plötsligt inte alls okej.

Det är väldigt spännande. Det väcker många känslor, hos både män och kvinnor. Många kvinnor verkar känna som jag: lättnad, överraskning, lite sorg och skam för att vi tigit och tagit emot så länge. Men mest glädje, och stolthet över de unga tjejerna som vågar säga ifrån.

En del män reagerar också med lättnad. Vissa ber om ursäkt. Många verkar känna sig förvirrade, och det kan jag verkligen förstå. Det är minst lika svårt att hantera som att vara vit och inse hur vitt en tänkt i hela sitt liv, utan att fatta det. Det är så mycket att ta itu med att en blir alldeles matt.

not all men derailment bingoMånga män orkar inte ta den matchen utan känner sig kränkta istället. De tar inte riktigt in det kvinnorna berättar utan slår ifrån sig, bedyrar sin egen oskuld snarare än att lyssna och visa medkänsla. Som om att lyssna utan att gå i försvar vore detsamma som att erkänna skuld. Ett väldigt vanligt – och dumt – mänskligt beteende.

Men. Det är ju sant att inte alla män är idioter, våldsamma, respektlösa mot kvinnor. Det är förvisso en mindre viktig sak än den att alla kvinnor har någon slags erfarenhet av respektlösa män, men det är ändå nånting jag grubblar på. Varför beter sig vissa (många) män respektlöst mot kvinnor, särskilt när de är berusade? Men inte andra?

Vi kan slå fast att etnicitet inte är avgörande. Inte heller religion, ålder eller IQ.

Så vitt jag kan se är det inte heller centralt om man fått tydliga förhållningsregler hemifrån. Jag har frågat några o-buffliga män jag känner och deras föräldrar tog aldrig upp ”hur man beter sig mot tjejer” en enda gång. (Det betyder förstås inte att ett feministiskt föräldraskap är oviktigt. Tvärtom, antagligen.)

Sexualupplysning är ett tips som ofta förekommer i debatten just nu. Men det fick samtliga svenska killar i min ålder och det tog verkligen inte skruv för alla.

Så vad är vattendelaren? En nära vän svarade tveklöst ”arvssynden” när jag frågade. Alltså: om din barndom har präglats av våld eller respektlöshet så kommer du att föra det beteendet vidare. Du måste göra ett aktivt val för att det inte ska bli så.

Låter det riktigt? Och om det är så, hur kan vi använda den insikten?

 

… och vi är tillbaka

Efter att ha varit evakuerade till grannhuset och den galna prästbostaden i elva månader (lite längre än planerat alltså) är vi nu tillbaka på åttan. Flytten tillbaka blev ännu mer förfärlig än jag vågade tänka på för ett år sen, faktiskt värre än den när vi flyttade hit förra gången. När vi till slut landade här, helt utmattade, fick vi inbrott i källaren – inget stulet, så vitt vi upptäckt än så länge, men ytterligare en dags jobb att städa upp efter inbrottarna. Sen visade det sig att allt möjligt är knas i vår nygamla lägenhet: det saknas diskmaskin, tvättmaskin och garderober, lådor i köket ramlar ur, den nya hissen strejkar, diskhon läcker, det finns inga lås på badrumsdörrarna med mera med mera. Och idag upptäckte vi att det är hål i taket så att det regnar in i ett av sovrummen! Vi fick lyfta bort dörren för att den blev helt genomblöt!

inregn

Och allt blev precis som jag förutsåg i februari förra året:

… dags igen att adressändra, flytta alla abonnemang, fylla i alla formulär. Dags att packa ner alla böcker i drygt 100 flyttkartonger (stadsbuden vill bara ha dem knappt halvfulla), packa ner allting annat i ytterligare hundra kartonger, montera ner alla lampor och krokar, surra ihop alla sladdar, samla ihop alla miljoner prylar, märka alla kartonger jättenoga, rulla ihop alla mattor, ta alla kläder från sina galgar och vika ihop, packa alla galgar, städa ur kyl och frys, bryta alla naglar och nysa oavbrutet av allt damm som virvlar upp. (…) dags igen att inte hitta nånting, upptäcka att alla lådor ändå står på fel ställe och huller om buller ¤#&*, dra alla sladdar igen, inse att internet inte funkar, ringa timslånga samtal till internetleverantören, montera upp alla lampor och krokar, försöka hitta kastrullerna för att laga mat och till slut hitta dem i en kartong märkt ”KÖK” underst i en hög i rummet märkt ”FÖRRÅD”, och så vidare och så vidare.

flytt01

(Utom att internet faktiskt har funkat direkt, utan krångel! Hurra!)

MEN vi är tillbaka. Hemma igen. Och det är fantastiskt skönt. Nu kommer jag aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig att flytta igen.

Iallafall inte i år.

Prästen och kråkan i nytt ljus!

Det tar lite längre tid att packa ner böcker i flyttlådor när jag måste läsa alla roliga bitar för bebisen först, men allt för bebisens bildning. Och tack vare detta gjorde jag en stor upptäckt! En uppenbarelse skulle jag kunna säga! Det förklarande ljuset föll på mig! Och nu ska det också falla på er, halleluja!

Jag öppnade nämligen ”Svenska Folksagor” av Johan Nordlander, illustrerad av Jenny Nyström, och hamnade på uppslaget med Prästens lilla kråka. Den har bebisen hört många gånger; i mitt knä heter den Mormors lilla kråka. Bebisens mamma sjunger ”prästens” men kallar kråkan för hen, för vi vet ju faktiskt inte om det var en herr- eller damkråka och varför ska alla sagodjur jämt vara en han?

Men i Nordlanders bok fick plötsligt den konstiga vistexten sin förklaring. Jag menar, alla de här visorna och ramsorna vi lär oss som barn, vi bara sjunger och ramsar på utan att fundera på vad de egentligen betyder. Men om nån skulle bett mig förklara, fram till igår, varför en kråka ska ut och åka i stället för att flyga, och varför sagda kråka ger sig ut på åkturen utan chaufför och sedan slinker hit och dit och slutligen i diket – då hade jag inte kunnat svara. Kråkor är ju intelligenta och även fett bra på att flyga. Var den här kråkan full? Bakbunden? Hade den stukat vingen? Vart skulle den? Allt var oklart.

Tills nu!

Så här går nämligen versen i Nordlanders uppteckning från 1892:

gossenochkrakan1X

Gossen skulle åka,
spände för en kråka.
Ingen hade han som körde.
Än slank han dit,
än slank han dit –
än slank han ner i diket.

gossenochkrakan2X

Hallå! Det var inte kråkan som skulle åka! Det var nån himla unge som satte fast en kråka vid sin vagn! Inte undra på att ekipaget slank hit och dit och slutligen ner i diket!

Men prästen då, undrar ni nu kanske, var tog prästen vägen? Min gissning är att det var en präst som skulle ut och åka i orginalversionen. Det kanske var en visa som retades med präster, eller med en viss lokal präst? Sen kanske Nordlander fick höra en censurerad version, en som inte prästen skulle rynka ögonbrynen åt.

Hursomhelst! Från och med nu ska jag sjunga ”Mormor skulle åka, spände för en kråka” för bebisen, och när han blir tillräckligt stor för att fatta hur stolligt det är kan vi fnissa åt det tillsammans.

Efter Paris, 13 november

NU är ett bra tillfälle om något att titta upp över täckets kant. Hur ser världen ut idag?
NU är en bra tid att diskutera med vänner, arbetskamrater, familj. Varför finns terror?
NU är i grevens tid att fråga sig: Kan jag göra något för att förhindra nästa terrordåd?

Om vi alla tar oss tid att tänka. Först torkar vi tårarna. Sen tänker vi så svalt vi kan på hur världen ser ut idag, hur terror kan vara ett alternativ för somliga, vad vi själva kan göra för att hjälpa trygghet och fred.

solidaritet gatukonst

Foto: Streetart Utopia, artist okänd

Terrorism är inte normalt mänskligt beteende utan ett symptom på att det är något fel, med både enskilda människor men också med samhället i stort” skriver forskaren vid Försvagshögskolan Robert Egnell. ”Vi bör tackla den dåliga samhällsstyrning, fattigdom, ekonomiska orättvisor och den bristande jämställdhet som är några av orsakerna till att hatet fått fotfäste runtom i världen.

Egnells uttalande går på tvären mot hur många tänker idag. ”Islam!” ”Ondska!” ”Ett hat mot demokrati!” ”Ett hat mot kärlek, vin kvinnor och sång!” är några av de förklaringar som erbjudits sedan igår.

Men jag tror att det är att förenkla. Kanske för att slippa tänka på hur komplicerad världen är, hur komplicerade människor är. Kanske för att slippa tänka på hur sårbar världen är, hur farligt det är att styra den fel. Hur sårbara människorna är. Hur sårbar jag själv är!

För jag tror att det hjälper att tänka på hur jag själv är. Vad jag vill, vad jag önskar mig, vad jag älskar. Vin, kvinnor, sång, kärlek till exempel. Demokrati, frihet, rättvisa, jämlikhet.
Men om alla andra får ha det utom jag? Det gillar jag inte. Då ska andra inte ha det heller.

Ondska har jag inte inom mig. Däremot skulle någon som torterade mig tillräckligt länge säkert kunna mana fram ett raseri inom mig, ett hat, en vilja till ondska.

Vi föds med förmågan till medmänsklighet, kärlek, broderskap, systerskap och respekt. Det är en gnista vi har inom oss och med rätt näring kan den bli en stark glöd och en flamma. Men om vi blir trampade på, utnyttjade och orättvist behandlade slocknar gnistan och ersätts med bitterhet och hat. Det är sant för mig och för dig. För alla människor.

Ja, det finns människor vars religion förbjuder vin, kvinnor och sång. Människor som ser med misstänksamhet på glädje, dans, mångkultur, kyssar, bibliotek och så vidare. Men det i sig är inte tillräcklig anledning att döda otrogna. När religionen, eller någon annan stark övertygelse eller politik, får understöd av orättvisa: det är då terrorn uppstår.

Den terror som IS utför handlar till viss del om religion, till viss del om fascism men framförallt om HÄMND, och om RÄTTVISA. För det är ju inte för att vi i Europa har så himla härligt DNA som vi står för ”frihet, jämlikhet, broderskap” och ”allt som är värt att leva för”. Utan vi har MÖJLIGHET att stå för det, som alla skulle vilja ha, för att vi är rika.

Och vi är rika för att vi har härskat, söndrat och sugit ut. Våra regeringar har skott sig på andra länders fattigdom och konflikter. Våra regeringar har ägnat alltför lite tid och pengar åt att utrota fattigdom, fördelar resurser, främja rättvisa. Det är ett faktum, inget vi behöver skämmas för som individer men något vi behöver ta tag i. NU är ett bra tillfälle. Vi måste kunna se, utan att skygga, att vi i terroristernas ögon står för allt som är orättvist, korrumperat, förljuget, snyltigt och falskt. Vi är kapitalet, synden, föruttnelsen. Vi behöver inte ta på oss det personligen men vi behöver börja ta ansvar för tillståndet i världen. Arbeta för solidaritet, utan att förtröttas. Erkänna, åtminstone för oss själva, att vi måste dela med oss. För om vi inte gör det – om vi fortsätter att peka och skrika ”Islam!” ”Ondska!” ”Ett hat mot demokrati!” – kommer vi att utsättas igen, och igen, för hämnd och hat och terror.

The history of terrorist organizations suggests that they do not select terrorism for its political effectiveness. Individual terrorists tend to be motivated more by a desire for social solidarity with other members of their organization than by political platforms or strategic objectives, which are often murky and undefined.

Självklart sörjer vi Paris nu. Je suis Paris. Mais je suis aussi Beirut, Lahore, Jerusalem, Mumbai, Jalalabad, Fotokol, Sana’a, Aceh. Je suis en människa. En del av mänskligheten. Med ansvar för mig själv, och för mänskligheten.

Alle man till pumparna!

Förändring är oftast jobbigt. Sverige verkar stå inför förändring och det blir många jobbiga diskussioner. Frustrerande att inte ha svar på alla frågor om hur vi ska lösa alla problem. Men naturligtvis inte ens en bråkdel så jobbigt som att behöva lämna sitt land på grund av krig eller svält. Tänk när det var vi svenskar som flydde, en tredjedel av befolkningen flydde till Amerika. De allra flesta hade nog föredragit att kunna äta sig mätta hemma i gamla Svedala.

Jobbigt eller inte: ett stort antal människor är på väg norrut och vi måste hantera den situationen på bästa sätt.

Inte bara för att vi själva har bidragit till deras situation med krig och svält, genom vår vapenexport och våra svenska industrier i låglöneländer.

Inte bara för att vi har skrivit på FN:s mänskliga rättigheter, som är svensk och internationell lag.

Inte bara för att vi har gott om plats eller för att vi ligger bland de högsta på topplistorna över BNP per capita.

Inte bara för att det är bra att det flyttar in fler människor i vår åldrande, glesnande population.

Utan för att det är rätt sak att göra. Så ser jag det. Jobbigt eller ej, om det blir kaos ett tag eller ej, om det kostar mycket i början eller ej, om vi ”tjänar” på det eller ej, om vi vill det eller ej så måste vi ta emot människor som flyr till oss, för att det är det enda anständiga att göra. Och vi måste göra det nu, inte sen när vi har räknat ut exakt vad det får eller kommer att kosta.

MEN HUR SKA VI FÅ FRAM BOSTÄDER DÅ? Vi får börja där vi är. Vi kan inte erbjuda några drömlösningar och tro mig, det är ingen som förväntar sig. Om ett tält på Revingehed verkligen är det enda vi kan erbjuda så är det ändå bättre än ett trasigt skjul på Lesbos, som det ser ut nu. Jag tror att de allra flesta skulle välja ett land som Sverige framför ett flyktingläger, jag vet att jag skulle det. Det har för övrigt funnits ett behov av fler bostäder länge, så mycket bättre om byggandet tar fart nu. Framförallt måste vi sluta jiddra och börja diskutera praktiska lösningar. Bli konstruktiva. Ta fram den svenska innovationskraften och mod i barm.

MEN HUR SKA VI HA RÅD DÅ? Jag tror att vi snabbt kan få fram ganska mycket per pengar. Det krävs att våra politiker tar ansvar, att framförallt staten tar ansvar – vi kan inte begära att kommunerna ska lösa allt praktiskt själva, de fick tio miljarder nu och det var bra men det behövs ju mycket mer. Och det finns mer! Det går att prioritera om under en period och använda pengar som annars skulle ha gått till monarkin, till bankerna, till försvaret, till Fas 3, till UD och så vidare. Det går att införa tillfälligt höjd inkomstskatt på höga inkomster. Om vi lägger hälften av julklappspengarna i år på att stödja flyktingarna har vi 30 miljarder bara där. Det handlar om att prioritera.

MEN VI ÄR JU SÅ DÅLIGA PÅ INTEGRATION JU? Ja, vi måste bli bättre på integration och på att minska segregationen. Och vi måste, vare sig vill det eller inte, göra det tillsammans med flyktingarna och tillsammans med varandra. Om det blir svårt eller lätt är ovidkommande, det måste göras, och min tro är att det kommer att göra Sverige till ett bättre land. Det är en åsikt och en gissning, och det finns ingen som kan veta hur det ska gå mer än någon annan, vi har aldrig prövat det förut.

MEN VI MÅSTE JU TÄNKA PÅ OSS SVENSKAR FÖRST? Ja vi måste tänka på oss svenskar, vi som alla har förfäder som flydde eller invandrade hit någon gång för två eller flera generationer sen (om vi inte är samer). Och vi måste tänka på alla som blev svenskar nyligen, och alla som blir svenskar inom kort (tillochmed de flesta rassar anser att man är svensk när man har svenskfödda föräldrar, så det går ganska fort). Men bara för att vi är svenskar liknar vi ju inte varandra särskilt mycket, inte ens vi som har ljust skinn och blå ögon. Vi har olika politiska åsikter, olika tro, olika smak, olika vanor, olika erfarenheter. Precis som de med mörkt skinn och bruna ögon. Så därför måste vi fixa ett Sverige som är bra för alla svenskar. Det kanske inte är lätt men vem har sagt att allting ska vara så lätt? Vi är ju svenskar, vikingar, riktiga hårdingar! Vi klarar det! Mitt förslag är att alla som plötsligt har börjat ömma för de ”ursvenska” hemlösa, gamla och sjuka tar på sig volontärjackan och gör ett handtag för Stadsmissionen eller Röda Korset. Så får vi snabb bättring även på den punkten.

alle man till pumparnaSå kom igen nu alla! Tillsammans kan vi visa världen vad det betyder att vara svensk: att vara modig, generös, påhittig och dådkraftig. Alle man till pumparna!

Nationalstatsromantik

Det talas om nationalstaten. Expressens ledarskribent Ann-Charlotte Marteus har skrivit en text som blivit delad mycket: Nationalstaten som vi glömde. Den går ut på att vi bör se till ”våra egna” innan vi kan hjälpa andra. Texten publiceras i en tid när det också talas om att vårt land är på gränsen till kollaps, och Marteus skriver till exempel att ”vittnesmålen duggar om att skolor och socialtjänst går på knäna runtom i landet”.

Kanske är hon orolig på riktigt, men det blir ändå fel. Jag tycker att alla, särskilt ledarskribenter, ska vara väldigt försiktiga med den sortens uttryck och ord. De ökar ångesten hos de oroliga och blir prima virke till brasan som rasisterna (eller ”invandringskritikerna”, ”de förnuftiga”, sverigevännerna” och vad de kallar sig) eldar under.

(Läs gärna vad SKL skriver om det ökade trycket på kommuner och landsting, de har den bästa informationen jag har sett hittills. Många är oroliga för hur de ska klara sina uppdrag, med rätta. Men få går på knäna, eller är på gränsen till kollaps.)

Göran Greider skrev igår: ”Den överväldigande majoriteten av svenska folket har i sina vardagsliv knappast märkt av något alls av den kraftigt ökade flyktingstillströmningen. Men ledande opinionsbildare och ledande politiker – inte bara sverigedemokrater – tävlar med varandra om att beskriva läget som en systemkollaps. Stämningen trissas upp. I själva verket skulle en jämnare fördelning av flyktingmottagandet lösa mycket av problemen.”

Tillbaka till nationalstaten. Marteus återger vad Lars Trägårdh, professor i historia, har sagt:

”Det finns två starka, konkurrerande ideal i Sverige. Det ena är medborgaridealet eller folkhemsidealet: i nationalstaten Sverige jobbar landets medborgare, betalar skatt och förtjänar rättigheter.
Det andra idealet är, som Trägårdh uttrycker det, ”organiserat kring en retorik om mänskliga rättigheter”. Här prioriteras relativt öppna gränser och migration.”

Jag tycker att han driver en idé snarare än reder ut begrepp. För det första är hans beskrivning av nationalstaten väldigt romantisk och vitmålad, jag återkommer till det.

För det andra måste det inte alls vara en motsättning mellan att uppfatta medborgarna som innehavare av både plikter och rättigheter, och att vilja öppna gränserna så att fler kan bli medborgare.

För det tredje är det ett klassiskt misstänkliggörande att kalla det ”en retorik”. Mänskliga rättigheter är ingen flummig utopi. Och det är inte heller någon motsättning till medborgerliga plikter.

The Entry of King Gustav Vasa of Sweden into Stockholm - color

Tanken om en nationalstat, som Marteus målar upp den, är superproblematisk. Den är exkluderande. Den är otydlig, romantisk och orealistisk.

Hon skriver: ”Den välfärd vi har i Sverige beror inte på riklig nederbörd av manna från himlen. Den är en följd av att vi har ett suveränt fungerande samhällskontrakt: en överenskommelse om att alla som bor här arbetar, betalar ordentligt med skatt och får ordentlig hjälp när behov uppstår.”

Men det är ju att förenkla ner på dagisnivå. Den välfärd vi har i Sverige är inte ett resultat av vårt ”samhällskontrakt”, snarare har vi råd att försöka upprätthålla den sortens samhälle tack vare vår välfärd.

Välfärden är i sin tur byggd framförallt på utnyttjande av billig arbetskraft. På slaveri, utnyttjande och tvång. Den här nationalromantiska bilden av hur våra förfäder harvade den steniga svenska jorden och blandade den med sin svett till guld: den är helt enkelt inte sann. Vi hade fortfarande harvat och vallat getter och ätit stekt sill till frukost, lunch och middag om det inte hade varit för den industriella revolutionen, och den industriella revolutionen vilade tungt på slaveriet, koloniseringen och Europas hänsynslösa utnyttjande av afrikanska och amerikanska resurser och människor.

Vi har aldrig betalat det fulla priset av vad vår utveckling har kostat, och vi betalar fortfarande inte vad det verkligen kostar att ha en sån levnadsstandard som vi har.

Med det sagt fick naturligtvis många av våra förfäder slita hårt. Först som trälar, sen som statare, sen som arbetare. Men vi hade aldrig haft det välstånd vi har idag om vi inte hade haft tredje världen som vår egen godisburk.

För att inte tala om invandringen. Hur skulle vi ha klarat oss utan invandrare, sedan 1400-talet? Inte alls. Och hur många av oss är här på grund av att våra förfäder invandrade hit? Alla. Tur för oss att inte SD fanns på den tiden, och stod och skränade vid Öresunds inlopp.

Marteus skriver vidare att ”Den minoritet som inte kan försörja sig, sörjs beredvilligt för av kollektivet.” Men det är ju också romantiserat. Det är så vi (många av oss) VILL att det ska vara, och tycker att det anständigtvis BÖR vara. Men det funkar ganska dåligt, både sörjandet för och beredvilligheten. Vi har utslagning, utanförskap, marginalisering, skuldbeläggande, segregation, rasism och allt möjligt som inte känns beredvilligt alls. Vi har hemlösa, knarkare, svårt sjuka som måste bråka med Försäkringskassan, arbetslösa som förnedras av Arbetsförmedlingen och så vidare. Många svenskar känner sig redan undanknuffade eller uteslutna från samhällskontraktet. Bygget kroknar redan. Sedan länge. Det är verkligheten, utan romantiska filter. Och i den verkligheten kan vi fortfarande både ta hand om oss själva, och hjälpa andra.

På Tidholm skrev i somras: ”Det var inte kurderna som flyttade industrierna till låglöneländer, det var inte palestinierna som stängde post- och bankkontoren och flyttade statliga jobb till städerna, det var inte somalierna som byggde volymhandelsområden som tömde stadskärnorna, sålde ut apoteken och privatiserade sönder landets järnvägsunderhåll. Det var inte syrierna som genomförde försämringarna i sjukförsäkringssystemet. Och det var faktiskt inte ensamkommande barn från Afghanistan som lade ner byskolorna och sänkte A-kassan.

Det är viktigt att komma ihåg i vilken ordning saker skedde och att minnas att frikyrkans gamla kursgård och de kommunala hyreshusen faktiskt stod tomma innan flyktingarna flyttade in, och att skolan var på väg att läggas ned innan de nya eleverna anlände, och att det blev jobb, liv, rörelse, handel och folk på bussarna och inte minst plussiffror i kommunernas befolkningsstatistik för första gången på en väldig massa år. Och har vi tur väljer några att stanna när pappren är klara, slå sig ned permanent för att bli tandläkare, jobba i äldrevården eller starta lokala serviceföretag. För det behövs verkligen.”

Marteus och Trägårdh menar att det är skillnad på de plikter vi har mot en fattigpensionär i Malmö och en flykting från Syrien. Men det resonemanget förutsätter att fattigpensionären inte är en flykting från Syrien. Och att flyktingen från Syrien aldrig kan bli pensionär i Malmö – fattig eller ej.

De som talar om nationalstaten vill få oss att tro att vi bara behöver bry oss om vissa människor. Att vi bara HAR RÅD att bry oss om vissa människor.

De vill också (ofta) få oss att tro att vi är utvalda, att vi har någon slags given, självklar rätt att ha det bättre än andra. Det är därför de talar så mycket om ”förr i tiden” och ”anletes svett” och ”svenskhet”. Därför kan vi bara hjälpa ”de andra” om det inte kostar oss vårt överflöd. Vi kan bara hjälpa dem om vi kan räkna hem kostnaderna. Vi kan bara hjälpa dem om de är tacksamma. Vi kan bara hjälpa dem om det inte rubbar våra cirklar.

En vän sa till mig: ”Det är löjligt att tala om kollaps. Men jag önskar nästan att hela världen skulle komma hit så att vårt samhälle verkligen kollapsade. Då skulle vi kunna bygga upp något nytt igen, som fungerar för alla. Som inte stänger ute de svagare.”

Jag tror att vi måste tänka om, vi ”infödda svenskar”. Vår lilla bubbla har spruckit, vi kan inte längre låtsas som om Sverige är vår fredade lilla park där vi får leka hur mycket vi vill. Världen blöder, och vi har del i ansvaret för det, och för att få den att läka igen. Bland annat genom att dela med oss. Än så länge har vi råd, och mer därtill. Det är faktiskt bara en fråga om att fördela resurserna.

 

Uppdatering: Här finns texten på Facebook också, för er som hellre hänger där!

Katarina Taikons glöd får inte slockna

Vi orkar inte ta emot för många zigenare sa Palme på radion, och min mamma blev så arg så hon slängde diskborsten i väggen. Det var 1969, och den socialdemokratiska regeringen hade just fattat beslut om att utvisa 47 franska romer från Sverige. ”De får ju inte stanna någonstans” ropade min mamma i telefon till någon vän, ”varken i Danmark eller Tyskland eller i Frankrike! I Frankrike får de inte ens stanna två timmar på samma plats! Två timmar!! Fega jävla Palme!”

För några månader sen fick jag boken ”Den dag jag blir fri” av Lawen Mohtadi, som handlar om Katarina Taikons liv och hennes kamp för romernas rättigheter. Och i söndags såg jag filmen Taikon, som bygger på boken, av Lawen Mohtadi och Gellert Tamas. Och blivit översköljd av minnen från min barndom: demonstrationer, Kamratpostens redaktion, de gånger vi träffade Katarina (och hennes barn, och Rosa tror jag, men minnena är lite suddiga).

Katarina var känd av alla svenska barn när jag var liten, för sina böcker och serierna om Katitzi. Jag läste dem tills jag kunde dem utantill.

Katitzi KP 73-05

Katitzi KP 73-05

(Böckerna har precis kommit ut igen, med nya illustrationer av Joanna Hellgren. Läs dem!)

Katarina hade en glöd, en eld inombords som drabbade alla. Henne själv inte minst, till slut dukade hon under och dog alldeles för tidigt. Men hon brann för romerna, för de utstötta, hon kämpade in i det sista för deras sak och mot fördomarna som de allra flesta svenskar hade. Och det var inte förgäves, tillsammans med sina närmaste lyckades hon ändra mycket, upplysa många. Se till att romerna fick riktiga bostäder och utbildning. Visa att romer var lika svenska (och lika olika svenska) som alla andra svenskar.

Men utvecklingen har gått bakåt sen dess, och den svenska luvan har glidit ner över ögonen på många. Rasismen och fördomarna frodas. Romer nekas fortfarande bostäder, de släpps inte in i butiker, de har svårare att få arbete, som Sofia Mirjamsdotter skriver i Sundsvalls Tidning. Polisen upprättar register över romer. Det känns som om ingenting hänt sedan 1969.

När filmen slutade i söndags var jag inte den enda i biosalongen med tårar av sorg och ilska rullande nerför kinderna. Vi måste bära Katarinas glöd vidare, inte ge oss förrän romer och andra utsatta behandlas jämlikt i alla lägen. På taikon.se finns fakta, länkar och verktyg för att fortsätta att belysa frågan. Men börja med att läsa boken och se filmen!

Mer läsning:

 

 

Haremsmatematik

IgNobelprisen delades ut häromdagen och i vanlig ordningar var det både konstig och intressant forskning som belönades. Till exempel gick kemipriset till kemister som upptäckt hur en delvis kan o-koka ett ägg, fysikpriset delades ut till några som forskat fram att i stort sett alla däggdjur, oavsett storlek, kissar i cirka 21 sekunder (plus minus 13 sekunder), litteraturpriset gick till några som upptäckt att ordet huh eller dess motsvarighet verkar finnas i alla språk, och för att inte kunna förklara varför. Ekonomipriset gick till den thailändska polisen som erbjuder sina anställda pengar för att inte ta emot mutor, medicinpriset delades ut till forskning om hur kyssar kan motverka allergi, biologipriset fick några galningar som kunde visa att kycklingar som får en svansaktig pinne fästad på stjärten går på samma vis som man tror att dinosaurerna gick, medicinpriset gick till några som forskat fram att det går att ställa en diagnos på hur akut en blindtarmsinflammation är genom att köra patienten i hög hastighet över vägbulor och mäta hur ont hen har, och priset i fysiologi och entomologi gick till den tappre forskare som låtit bin sticka honom på 25 olika ställen på kroppen för att se var bistick gör minst ont (på skallen, mellantån och överarmen) och mest ont (i näsborren, på överläppen och på penisskaftet).

Moulay ismail ben ali cherif.jpg

”Moulay ismail ben ali cherif” by UnknownMorocco3. Licensed under Public Domain via Commons

Men det pris som intresserade mig mest var matematikpriset, som gick till Elisabeth Oberzaucher och Karl Grammer för att de räknat ut huruvida det verkligen var möjligt för sultanen Ismail (den blodtörstige) att under åren 1697–1727 bli far till 888 barn. (Det är möjligt, enligt Oberzaucher och Grammer, men jag uppmanar känsliga läsare att bara tro mig när jag skriver det och inte läsa själva rapporten. Sultanen var verkligen blodtörstig och ett riktigt as och borde inte ha fått komma närmare en kvinna än en mil, eller bli far till ett enda stackars barn.)

Men hur är det intressant med sultaners sexliv, undrar ni nu eftersom ni är så himla sofistikerade. Och då vill jag bara förklara att jag själv försökte räkna ut en liknande ekvation när jag var i Agra i Indien och försökte komma fram till hur många av Shah Jahans 6000 konkubiner som ens kom i närheten av mogulens säng. Om man räknar högt på en ny tjej varannan dag, i 20 år, blir det ändå bara halva haremet. Lägg till sannolikheten att härskaren inte gärna chansar på okända förmågor om han hittar kvinnor som han verkligen trivs med, samt att han måste ha fått ont i huvudet åtminstone nån gång i månaden, så kommer man snart till slutsatsen att många av flickorna aldrig fick skåda den kejserliga naveln på nära håll. Jag misstänker att de flesta konkubinerna hittade andra sätt att roa sig på. Även de som visste att de stod på tur lär knappast ha suttit och bara väntat på att det skulle bli den 12 mars 1648 eller när de nu hade fått sin stora dag i mogulens planeringskalender.

Obs! Jag försöker inte konkurrera med Oberzaucher & Grammer. Den forskning de ägnat sig åt är förstås mycket mer avancerad. De måste räkna med ägglossningsperioder, spermakvalitet och en massa annat. Jag aspirerar absolut inte på något pris.

Hur det skulle vara att vara rik

Helt ärligt tänker jag inte särskilt ofta på de där 880 miljonerna som jag inte fick ärva. Det är delvis en medveten strategi, för jag vill inte vara bitter och jag vill för allt smör i Småland inte vara en sån som går och tänker på hur det kunde ha varit om bara. Det är inte det förflutna jag vill elda upp mig över, då är framtiden mycket viktigare att tänka på! Revolutionen! Och allt sånt. Men det är också så osannolikt mycket pengar så det blir alldeles av sig självt bara till fantasi, som små pinglande älvor som dansar runt och upplöses till dimma när man försöker fånga dem.

Men, helt ärligt igen, det händer att jag tänker på det. Ibland som i ”om jag hade sådär mycket pengar skulle jag göra det och det och det” – en vän berättade att det finns ett tillstånd som kallas ekonomisk anorexi, alltså att man är så rädd att pengarna ska ta slut att man inte vågar göra av med en enda krona utan bara sitter där och vaktar sitt guld helt ängsligt, som en annan Smaug. Det drabbar tydligen oftast de som inte haft pengar innan, men jag är nästan säker på att det inte skulle hända mig, snarare motsatsen. Jag skulle få ekonomisk tjockma och göra av med en miljon om dagen på roliga saker: egensinniga bokförlag, debattscener, intressanta konstprojekt, supercoola uppfinningar (som kanske visade sig vara helt hopplösa ELLER kunna lösa alla världens problem), revolutioner och en helt ny sorts glass som smakar solsken och hallon och kärlek. Och (såklart) praktiska saker som nya skor, en usb-skrivmaskin, lägenheter till barnen och kanske en liten flygel.

Men oftare (vilket alltså är jättesällan) funderar jag på hur det skulle ha gått om jag hade blivit sådär ohemult rik. Skulle det förändra mig? Till det sämre? Jag tror faktiskt att risken finns.

Min erfarenhet av väldigt rika människor är att de alltid, på något undermedvetet plan, oroar sig för vad andra människor vill ha av dem. Och det är ju ganska lätt att förstå. Tänk dig själv: du vinner hundra miljoner på lotto, och plötsligt får du en hel säck med tiggarbrev från både okända och bekanta. Det ena behjärtansvärda ändamålet efter det andra. Och du blir alltmer osäker på vad dina vänner egentligen menar när de säger att deras cykel blev stulen igår (vill hon att jag ska köpa en ny cykel?) eller att deras barn har fått en hemsk sjukdom (önskar de att jag ska hjälpa dem med räkningarna?). För att inte tala om att du kanske känner själv att du borde hjälpa än den ena, än den andra! Var ska du dra gränsen?

I det läget är det enklast att bara umgås med andra som har mycket pengar, lika mycket som du eller helst mer. De klarar sig själva! De förstår! Och du kan vara säker på att de bjuder dig på middag för att du är så himla trevlig, inte för att de vill smöra eller sälja in nån galen idé.

Jag är rädd att jag skulle bli sådär, inte misstänksam kanske, men osäker. Och att jag skulle distansera mig för att slippa ta ansvar för alla eventuella behov. Undvika att prata om pengar, eller om svårigheter, eller om nånting smärtsamt eller verkligt överhuvudtaget.

Jag kanske skulle börja spela golf, och segla, och semestra på Martinique! (Nej okej det skulle aldrig hända.)

Men jag vet, det är ett högst hypotetiskt problem som jag aldrig kommer att behöva stångas med. Och även om jag skulle bli rik på nåt helt annat vis, typ hitta en olifant i en sandlåda, så kanske det finns workarounds! Det kanske finns nån slags hypnosband för rika som gör att man inte blir snål? (Tänkte ett ögonblick att det annars kunde vara en affärsidé men insåg haken.)

Och om jag tänker efter noga är jag faktiskt jätterik, iallafall jämfört med cirka 90 % av världens befolkning. Jag får nöja mig med det.

Djärva toaplaner om intet

Visste du att det är typ oändligt mycket bättre för hälsan att sitta på huk vid uträttande av naturbehov? (Ja jag kommer att använda eufemismer rakt genom denna text, bara för att jag själv är så illa uppfostrad så att jag rodnar om någon säger b-ordet. Bara inombords visserligen, utåt ser jag helt kall och oberörd ut. Men ändå.)

squattypotty

Jag lärde mig det när jag läste om den här mojängen för något år sen. Det visar sig att huksittande gör att man eliminerar snabbare, lättare och mer fullständigt, vilket gör att man löper mindre risk att få såväl förstoppning som ändtarmscancer, blindtarmsinflammation och IBS. Det skyddar också nerverna i prostatan, urinblåsan och livmodern, håller ileocekalklaffen stängd, ger puborektala muskeln utrymme att slappna av och låter låren stötta ändtarmen så att den inte behöver ansträngas lika mycket och riskera bråck, divertikulos och framfall. Det hjälper väldigt bra mot hemorrojder. Kvinnor tömmer kissblåsan bättre när de hukar och för gravida är det extra bra eftersom det minskar ansträngningen för livmodern om de hukar när de lägger bredband, samt att det är bra träning inför förlossningen.

Bra va?

Och sen, förra sommaren när jag reste i Kina, råkade jag snubbla in i en helt fantastiskt ren och fin huktoa – lite ovanligt eftersom många toaletter där är ganska, vad ska vi säga, ostädade? Då insåg jag att även vi kunde lätta oss på ett hälsosamt vis hemma i Sverige. Så när jag kom hem igen föreslog jag vår hyresvärd att de skulle sätta in en huktoa istället för en vanlig när de ändå byggde en andra toalett i vår garderob.

huktoa 02

(Det där sista lät lite Narniaaktigt, på ett förvirrande vis, men så här är det: Hela vårt hus håller just nu på att renoveras, alla lägenheter byggs om och alla stammar byts och all el dras om. Och vi har bara haft ett badrum i vår lägenhet, vilket är ganska lite med tanke på att vi brukar vara minst fem-sex personer som bor där, så vi bad hyresvärden att göra om den största garderoben (cirka två kvadrat) till toa igen. Vi bor i vad som var ett vindsförråd när huset byggdes 1941 och som sen blev ett dagis och slutligen lägenheter, på 70-talet, och då tyckte den första hyresgästen att det var så få förvaringsutrymmen (typ inga) så hen bad hyresvärden att bygga om den lilla toan till garderob. Vi kommer visserligen att sakna vår garderob, men i valet mellan att kunna stuva undan kartonger och att slippa stå och hoppa utanför den enda toaletten när den är upptagen av nån som håller på och rakar benen valde vi en till mugg. Enkelt.)

Min tanke var att om det finns två toaletter, och den ena är en huktoa, då kan ju alla som bara vill göra nummer två på det västerländska viset göra det på sitt-toan! Och de som vill vara hälsosamma och djärva kan huka på den andra! Och kanske ta en selfie samtidigt och instagramma, så att alla ser hur frontline de är.

squalfie

Men hyresvärden sa nej! Eller snarare, arkitekterna sa nej. ”Hur skulle det se ut om alla hyresgäster fick välja sina toaletter själva” hade de tydligen sagt. Nu tror ju jag att risken att nån annan hyresgäst ska vara lika toalettradikal som jag är typ obefintlig. Men det blev iallafall kalla handen. Så nu funderar jag på att köpa och installera toan själv, ja alltså låta en rörmokare installera den. (Om jag blir rik nån dag!) Alternativet är att köpa en sån där pall, se ovan, som gör att man åtminstone kan sitta lite mer naturligt när man klobasar. De är visserligen också fiffiga, men dyra och inte alls lika praktiska som ett hål i golvet.

Jaja. Det löser sig, sa han som skötte magen i vasken.

 

Hur du får ditt barn att förstå att ett NEJ gäller

Det här kommer inte alls att handla om att lära barn att veta hut, ”nolltolerans”, sätta gränser och sånt, det finns så många texter redan och jag tycker att de flesta är ganska oviktiga. Det här handlar om att lära barn att DERAS nej gäller, när det gäller. Till exempel när en främling föreslår ditt barn att följa med i en bil. Eller när en ”chattkompis” ber ditt barn att klä av sig framför en kamera. När någon tar ditt barns lilla hand och lägger den mot sin kropp. När någon föreslår din tolvåring att ta några roliga piller. När någon erbjuder din tonåring ett skitjobb utan lön. Och så vidare.

Det finns två sätt att lära barn att våga säga nej.

Det ena är att våga säga nej själv. Det är det viktigaste, och ofta det svåraste. Jag tänker inte lära ut hur du ska göra det här, jag kan knappt lära ut det till mig själv men jag jobbar på det. Det finns metoder, böcker att läsa, inre vägledning, terapier etc. Anledningen till att det är så viktigt är att du gör det både för din egen skull, och för ditt barns. Du är ditt barns största förebild i detta. Anledningen till att det är så svårt är att det egentligen är alldeles för sent att börja säga nej som vuxen. Om dina , förälrar och lärare hade respekterat ditt nej när du var liten skulle du inte behövt omvärdera och ifrågasätta allt vad du sagt och gjort och valt sen dess, och du hade inte haft något inre motstånd mot att säga ifrån i alla lägen där du känner dig obra behandlad. Men om du lär dig att respektera dina egna nej idag / i år / innan du dör så blir det lättare, både för dig själv att respektera även ditt barns nej, och för ditt barn att respektera sitt eget (och ditt, och andra vuxnas, och andra barns).

bauer_nej

Det andra är att respektera ditt barns nej. Det är också skitsvårt, men det finns i alla fall ett sätt att göra det enklare på: Sluta ställa tusen frågor till ditt barn om du inte tänker bry dig om svaret på. Vi gör det av snällhet – för att vi vill kommunicera med barnet, vi vill vara inkluderande och gulliga och inte auktoritära – men om vi inte är beredda att respektera ett nej till svar så är det bättre att inte fråga. (Annars blir det som elevråden i skolan, en skendemokrati där de vuxna ställer frågorna, barnen svarar och så händer det ingenting alls.) Om du frågar ditt lilla barn till exempel

– Ska vi gå till dagis nu?
– Ska vi gå och lägga oss nu?
– Behöver du kissa innan vi går?

och ditt barn svarar NEJ, vad gör du då? Om du struntar i det genom att försöka övertala barnet, eller bara inte lyssna, då skickar du en tydlig signal till ditt barn: Ditt NEJ betyder inget. Din vilja sitter i skogen. Jag är vuxen, jag bestämmer, jag behöver inte lyssna på dig.

Och här kommer det skitsvåra tillbaka. Naturligtvis vet du bäst, som vuxen. Naturligtvis måste du bestämma över barnet när det gäller. Men det går att bestämma och vara respektfull samtidigt. Det går att lyssna på vad barnet vill, och låta barnet berätta hur det kändes att inte få sin vilja igenom, utan att gå i försvar. Det går att minimera antalet konflikter (men det är verkligen en utmaning i vårt genomkommersialiserade liv med en miljon låtsasval att fatta hela tiden). Det går att ignorera rösten i huvudet som säger: Det var minsann ingen som lyssnade på dig när du var liten, varför ska du lyssna på någon som är liten nu? Varför ska de få när du inte fick?

PS Missa inte att läsa Jenny Strömstedts krönika ”Det tog två år för flickan att berätta” som jag länkade till ovan!

 

Samtidigt, på Facebook: Leklandet och arbetslinjen

Texten ”Iscensatta aktiviteter på fängslande lekland” på Expressen Kultur har fått många att bli arga, den heter  och handlar till det yttre om ett lekland, till det inre om barns roll i vuxenvärlden. Jag skriver om den här.

https://commons.wikimedia.org/wiki/File%3ADavid_playing.jpg By Julie Kertesz from Paris neighbourhood, France (Flickr) [CC BY 2.0 (http://creativecommons.org/licenses/by/2.0)], via Wikimedia Commons

David playing, by Julie Kertesz from Paris neighbourhood, France (Flickr) [CC BY 2.0], via Wikimedia Commons

(från Facebook http://ift.tt/1OzeY7q via IFTTT)

Venus i köket

Någon sa till mig att det ges ut fler än 365 olika kokböcker i Sverige varje år, vilket verkar lite överdrivet. Men visst, det finns många olika sätt att ta sig an matlagning. Och många skäl att vilja läsa kokböcker även om man inte är kock!

I min mammas efterlämnade boksamling finns en kokbok som heter ”Venus i köket, eller Kärlekskokboken”, och varje gång jag bläddrar i den tänker jag att någon borde göra en ”Julie & Julia”-film av den som skulle bli mycket roligare än J&J. Och mer ekivok!

Detta bildspel kräver JavaScript.

”Venus i köket” är skriven av en dekadent gammal britt som hette Norman Douglas, född 1868, död 1952. Hans familj var österrikisk och skotsk adel med lorder och lairder men hans pappa dog i en bergsbestigningsolycka när han var sex år gammal. Redan som ung var han sexuellt opålitlig och ställde till med skandaler som bland annat fick honom utkastad ur diplomatkåren i Ryssland, förvisad från Capri och dragen inför rätta i England. Han gifte sig med en kusin och fick två barn men skilde sig efter att kusinen varit påstått otrogen. Då och då mellan sina snuskerier skrev han böcker: reseskildringar, monografier, romaner, sliriga limerickar och en och annan kokbok.

Venus in the Kitchen, or Love’s Cookery book, skrev han under pseudonymen Pilaff Bey. Förordet är skrivet av Graham Greene. Min mamma hade den på svenska, översatt av Marianne Höök som också har skrivit det svenska förordet där hon kallar Douglas för ”lastbar i ordets gammaldags bemärkelse, lastbar med inslag av demoni.”

Det är en samling olika afrodisiasiska* recept som från början inte var meningen att publiceras, men när recepten enligt författaren själv visade sig vara verksamma ville hans vänner absolut att han skulle ge ut dem i kokboksform.

I filmen ”Julie & Julia” är det en ung bloggare som tar sig an Julia Childs berömda kokbok och lagar sig igenom den från pärm till pärm, ett recept om dagen. Eftersom jag är en gammal bloggare som inte kan laga mat och troligen inte skulle kunna sno ihop en Rôti sans pareil även om jag kunde laga mat, pga bristen på ortolansparvar, lärkor, trastar och trappar i Konsums charkdisk, är det inte sannolikt att jag någonsin kommer att laga mig igenom ”Venus i köket”.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Men en Störsoppa à la Chinoise kanske jag kunde vispa ihop, eller en Hummer Sybarit? Eller en Piggvar i vitt vin med valnötter, Champignoner Bordelaise eller en Champagne-Sorbet? Den låter ganska enkel faktiskt:

”I trekvarts liter sockerlag lägger man skalet av en apelsin och en halv citron. Tillsätt en halvflaska champagne, saften av fyra apelsiner och en citron. Blanda, sila och frys ned i kylskåp. Tio minuter innan den ska serveras tillsätter man ytterligare en halv flaska champagne.”

Däremot tror jag att jag överlåter åt huvudpersonen i min tänkta ”Normann & Norman”-film ge sig på Paj på Tjurtestiklar, Afrikansk grävödlefile (tydligen en av Plinius d.ä.s favoritsnacks), Spädgris med ål, Baron på hare, Kokt trana, Leopardmärg och Biskopssås.

Och den ovan nämnda Rôti sans pareil:

VENUS roti sans pareil

”Tag en stor oliv, kärna ur den och fyll den med en massa gjord av ansjovis, kapris och olja.
Lägg oliven i en uppbunden och urbenad trädgårdssångare.
Fyll en fet ortolansparv med trädgårdssångaren.
Fyll en urbenad lärka med ortolansparven.
Fyll en urbenad trast med lärkan.
Fyll en fet vaktel med trasten.
Fyll en urbenad vipa med vakteln, inlidad i vinlöv.
Fyll en brockfågel med vipan.
Fyll en fet, urbenad rapphöna med brockfågeln.
Fyll en ung, urbenad och välhängd morkulla med rapphönan.
Fyll en urbenad krickand med morkullan, rullad i rivebröd.
Fyll en urbenad pärlhöna med krickanden.
Fyll en ung anka med den väl späckade pärlhönan.
Fyll en urbenad och fet höna med ankan.
Fyll en välhängd fasan med hönan.
Fyll en urbenad och fet gås med fasanen.
Fyll en kalkon med gåsen.
Fyll en urbenad trapp med kalkonen.”

Hela detta fågelhelvete ska sedan kokas med bland annat lök, baconstrimlor, selleri och en massa annat i tio timmar. Receptet är en förkortad version av Raimbaults orginal från 1814 och Douglas påpekar att det kan tyckas besvärligt att få fram alla dessa fåglar vid samma tid på året, och att stoppa en större fågfel i en mindre, som vipa i brockfågel.
Jag har ärligt talat lite svårt att se det uppeggande med den här maträtten. Om någon serverade mig den skulle jag antagligen snarare bli a) misstänksam att min värd var en slags fåglarnas Hannibal Lecter, och b) mätt intill exploderingsgränsen, vilket inte känns så erotiskt. Men smaken är ju olika!

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

* Jag hittade bara på en grammatisk form! Det är ju ett substantiv egentligen, afrodisiakum i singular och afrodisiaka i plural, kanske kommer jag att brinna i språkhelvetet för att ha adjektiviserat på detta ohämmade vis.

Svenskar, stäng era hjärtan för MÄN

Vice talmannen skriver på sin Facebook att han inte tror att ”den mördade mamman och sonen på Ikea i Västerås skulle hålla med ex-statsministern” om att svenskarna ska öppna sina hjärtan för flyktingar.

Bortsett från allt annat som är dumt och lågt och billigt med det påståendet, och hur pinsamt det är att en av Sveriges högst uppsatta politiker skriver en sån sak, så är jag nu så #¤%&* trött på detta sjuka fokus på invandrare så fort det händer något, när det istället är MÄN det handlar om.

Jag önskar att vi kunde dra igång en kampanj där vi byter ut hudfärg mot KÖN i alla våldshändelser, och visar hur det åter och åter och åter är MÄN som är problemet, tills vi har täppt till slukhålet på rasisterna. Gärna med rasisternas retorik exakt återgiven, med krav på att utvisa alla MÄN och hålla alla män ansvariga för enstaka mäns dåd, och misstänkliggöra alla män och kalla dem för hemska namn, tusen gånger värre än gubbslem.

De är män, de är vita, de heter Björn. UT MED DEM!

De är män, de är vita, de heter Björn. UT MED DEM!

Det enda som hindrar mig är mitt samvete, som vägrar att spela med i ett sånt taskspel, och min respekt för de män som aldrig skulle bete sig skitstövligt.

Och att jag inte tror på riktigt, med mitt förnuft, att det hjälper mot rasismen att hetsa och härja.

Egentligen är det som Magnus Betner säger: vi i västvärlden lever tryggare än någonsin. Men rasisterna vill få oss att tro att det är krig.

Ett orimligt förbud

Jag är lite nyfiken på hur långt tiggeriförbudsivrarna har tänkt att gå. Vad är det som ska räknas som tiggeri, hur ska det definieras? Jag gör ett försök:

”Det ska vara förbjudet att sitta eller stå på offentlig plats med en pappmugg eller annat uppsamlingskärl i handen, eller med utsträckt hand, i syfte att förmå förbipasserande att lägga pengar eller andra gåvor i sagda kärl eller hand.”

Men då måste ju gatumusiker, gatuartister och folk med insamlingsbössor också förbjudas. För att inte tala om försäljare av telefonabonnemang!

Nytt försök:

”Det ska vara förbjudet att be om allmosor.”

Hmm. Då ryker ju alla hjälporganisationer direkt. Och hela kungafamiljen.

Men det här då?

”Det ska vara förbjudet att dra uppmärksamheten till sig i enda syfte att få pengar.”

Det vore inte så dumt faktiskt! Då blir vi av med all reklam på en gång.
fyranyansertiggeri (2015_05_29 10_15_33 UTC)

”Folk som inte har nåt riktigt jobb ska inte få be andra om pengar.”

Kungen igen. Och alla andra med hittepåjobb.

”Det ska vara förbjudet att behöva hjälp av andra för att överleva.”

Nej svårt va?

Hur vi än vrider och vänder på det tror jag att det kommer att falla på sin egen orimlighet att förbjuda en handling som faktiskt inte drabbar någon annan, mer än som en obehaglig känsla och kanske ovälkommen påminnelse om tillståndet i världen. Det är ju fortfarande så att den som verkligen inte kan eller vill ge inte är tvungen, på något sätt. Det finns de som bara ger ibland och det finns de som aldrig ger, och de riskerar inget annat straff än det eventuella dåliga samvetet, och det är faktiskt ingen annans fel.

”Men det är inget brott att vara fattig eller hemlös, och det är inget brott att vara alkoholist eller narkoman. Det är inget brott att behöva gå på allmänna toaletter för att uträtta sina behov, att tvätta sina kläder, att be om hjälp för att ha råd att äta eller att samla burkar eller rota i sopor. (…)
Det värsta vi kan göra är att fastna i rasistiska eller stereotypa förklaringsmodeller och rikta blickarna åt fel håll.
Det bästa vi kan göra är att rikta blickarna mot oss själva och de vi har runt oss, och ställa oss den enda frågan som kommer att leda framåt:
‘Hur kan jag bidra till ett bättre samhälle, och hur kan jag vara en förebild för andra?'”

skrev Mårthen Gunnarsson i en (ytterligare väldigt läsvärd) krönika i Expressen nyligen, och jag hoppas att det är så våra lagstiftare tänker, även när det gäller de som inte ser någon annan utväg än att tigga. Det vore ju synd för kungen, menar jag.

(PS – när jag läste igenom den här texten lät den som ett eko av nånting, och det slog mig att det var Sofia Mirjamsdotters läsvärda ledarspalt från i maj i år, som jag måste ha assimilerat. Om du inte läst den redan, passa på nu!)

Why Saying ‘It’s My Choice’ Doesn’t Necessarily Make Your Choice Feminist

Folk får gärna sminka sig, raka bort kroppshår, ha galna skor och sånt hur mycket de vill för mig. Så länge det är deras egna, fria och informerade val!

Ronnie Ritchie på EverydayFeminism.com förklarar skillnaden mellan egna och influerade val, och varför ett val inte måste vara feministiskt bara för att en feminist har valt det.

choice-feminism-1-final

Klicka på bilden för att läsa hela strippen och artikeln på everydayfeminism.com. Där finns också bubblorna som text!

(postat automagiskt från Facebook http://ift.tt/1OzeY7p av IFTTT)