Tidsresa till Motala

Varje sommar, jul och påsk när jag var liten åkte jag och min mamma till Motala för att hälsa på min mormor och morfar. De bodde i ett hus som fortfarande återkommer ofta i mina drömmar: Villa Toss, ett slags muminhus fast fyrkantigare, ett vitt träslott som låg på en ö, inringat av Göta Kanal på ena sidan, Motala Ström på andra sidan, bilvägen på tredje och järnvägen på fjärde sidan. De senaste dagarna har jag tänkt jättemycket på huset och på om jag kanske skulle göra en road trip till Motala för att se det igen. Tillsvidare kommer här en drös med bilder och historia:

villa_toss-08

Huset från kanalsidan, lekstugan syns till vänster om huset. Fotografen står ungefär i jämnhöjd med slussarna.

villa_toss-10

Samma fast snöigare. Nu syns inte lekstugan, men det röda garaget. Och min mammas översnöade folkabubbla utanför.

villa_toss-02

Huset från strömsidan. Verkstadsvägen går mellan huset och sluttningen ner mot strömmen. Växthuset i sluttningen är helt översnöat!

villa_toss-14

Längre söderut från strömsidan, nu syns växthusets fönster iallafall. Jag vet inte vem som bodde i huset bredvid växthuset.

villa_toss-09

Huset från Verkstadsvägen (strömsidan). Björkportalen och flaggorna var nog för något finbesök från England.

Huset byggdes runt 1870 av ”Motalakungen” John Andersson, som döpte det till Strömsborg men var tvungen att sälja det i slutet av seklet när han kom på obestånd. Min morfar kom till Motala från Stockholm cirka 1908, när han var 25, och fick jobb som provinsialläkare och blev senare stadsläkare. Jag vet inte om han köpte huset eller om det ingick i jobbet: det fanns i alla fall väntrum, mottagningsrum och undersökningsrum på bottenvåningen så det var där han hade sin praktik. Sedan hans tid är det känt som Villa Toss.

Jag älskade det där huset så mycket, och fast jag inte har varit där sen 1974, när jag var 11 år och vi just hade begravt min mormor, så kommer jag ändå ihåg exakt hur huset såg ut på insidan. Jag har som en planritning i huvudet och det är bara bitar av den som är lite otydliga. Det är som en film där jag går genom hela huset och minnena dyker upp som pokémons framför varje steg jag tar, åt alla håll jag tittar.

Där, på grusplanen bredvid garaget ligger den magiska lekstugan med ett kök som var precis som ett riktigt fast allting var litet.

Lekstugan! och framför den min morfar Gidde i läkarrock, hans mamma, en av mina morbröder, två okända personer och en blank och fin bil.

Där är trappan där jag skulle stila för mina kusiner och hoppa över all stegen men ramlade på knä och min morfar fick plocka grus med pincett ur mina knän.

gidde_my

Fast här är det min morfar och Lilla My som sitter på trappan. En av dem brukade hoppa ganska obehindrat.

När man går in köksingången går man först förbi trappan ner till källaren där min kusin sa att han hade hört en röst i mörkret som sa ”blodet droppar, blodet droppar …” Jag skyndade mig alltid förbi den om jag var ensam, in i köket där tant Elsa brukade laga mat när det var fest.

villa_toss-04

Jag vet inte om hon vid spisen är Elsa som ung, det här måste vara 30–40-talet nån gång för min morbror Magnus ser ut att vara kanske tio. När jag kände henne var hon gammal som en gammal rund hemul. Och jättesnäll.

Om man gick direkt till vänster kom man ut i serveringsgången mot matrummet, där stod min morfars jättestora kolsyretub som han använde när han gjorde eget mineralvatten. Till höger var skafferiet där vi brukade smita in och stjäla kakor i obevakade ögonblick, och vid bordet mitt i köket åt vi alla vardagsmiddagar. De slutade ofta (precis som helgmiddagarna) med att nån sprang iväg och grät. En gång, när jag var fem, var det min mamma och min mormor som bråkade (som de ofta gjorde). Det var ett ovanligt upprört gräl och min mormor sa nånting, jag minns inte alls vad, som gjorde att min mamma blev blek och tystnade helt. I pausen som uppstod kom jag plötsligt på ett uttryck som jag hade hört någon säga nyligen och som tycktes passa särskilt bra in på situationen. Jag ville briljera, vände mig till min mamma och sa: Där fick du så du teg! Hon tog det inte alls särskilt bra.

Rakt fram från köket gick man ut i hallen, under affischen med hälsoregler, förbi den lilla toan och handfatet med mässingskranar där vi alltid måste tvätta händerna före maten, och sen in i hallen där tåg-xylofonen stod som min mormor spelade en särskild melodi på när det var mat, och sen trappan där min morfar rasande släpade upp mig för att slänga in mig i min mammas rum en gång när jag sagt emot honom. Efter trappan kom dörren in till salen och därifrån gick man in till mottagningen. Jag fick sitta där inne när min morfar hade patienter, om jag höll mig alldeles tyst. Innanför det var undersökningsrummet, och på andra sidan patienternas väntrum: de fick gå in genom stora dörren på kanalsidan, familjen gick alltid in genom köksdörren om det inte var fest.

Jag kan fortsätta genom hela huset men det blir för långt. Men några fler bilder ändå! När jag ändå sitter här och drömmer om Motala. Klicka på bilderna för att se dem större i ett tjusigt bildspel!

 


Min mamma och hennes syskon sålde huset 1975 till en till en ingenjör på Motala Verkstad – hans son skrev till mig på Flickr och berättade mer om husets historia, till exempel att huset ägdes vid millennieskiftet av någon som förskingrade 24 miljoner kronor från Electrolux där han jobbade. Sen köptes det av företaget Svensk Vodka AB och var visningshus i några år. Då hade jag kunnat åka ner och gå runt i huset så mycket jag ville, men det kom alltid nånting i vägen. Dumt! Jag borde masat mig dit. Vodkabolaget sålde 2007 till Bengt Pettersson, som bor där nu. Och nu ska han också sälja! Här är ett reportage i Corren, med bilder och en video som visar olika delar av huset och en intervju med Bengt P om husspöket.

Så nu känner jag: jag måste försöka få se huset en sista gång. Och även: den som ändå hade 9,6 millar över efter att alla räkningar var betalda! Jag skulle inte tveka en sekund att köpa huset. Om inte annat än för nöjet att få gå upp för trappan igen till vinden där min mamma döptes av sina bröder och där det fanns stora träkistor med skelett i (sa min kusin) och där det fanns en stege upp till tornet som min mormor klättrade upp för varje morgon och kväll för att hissa och hala flaggan, och om hon upptäckte att jag smög efter henne på stegen blev hon JÄTTEARG. Och så skulle jag fira jul där och bjuda in alla släktingar och ha marsipan och nougat på spiselkransen, och när tomten precis hade lämnat huset skulle jag komma in (som min mormor alltid gjorde när jag var liten) och vifta med ett par jättestora vita underbyxor och säga att tomten hade glömt dem på trappan. (Där skulle alla likheter med min barndoms jular ta slut, för det som brukade hända sen var att min mamma och hennes syskon började tjafsa med varandra och höja rösterna och rusa iväg, och vi barn satte oss under matsalsbordet för att slippa lyssna på de jobbiga vuxna. Bara det roliga skulle vi spara!)

Nu har jag ju inte 9,6 miljoner, så jag hoppas att nån annan snäll person köper huset och använder det på bästa sätt. Med spöke och allt.

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

En fd ekorres frukostgrubbel

Varje morgon biter jag försiktigt toppen av nio mandlar och lägger dem framför mig på en skärbräda. Mandlarna ska ingå i den frukost jag äter varje morgon, nämligen yoghurt med müsli, sesamfrön, linfrön, äpple, blåbär, lingon och mandlar.

frukost 0524 08

Jag älskar den frukosten! Förr i tiden åt jag två rostade skivor bröd, en med jordnötssmör och en med ost, och drack te och apelsinjuice. Innan det åt jag i många år två knäckemackor varje morgon, en med kaviar och en med ost. Men nu: världens godaste yoghurt. Tillochmed teet får vänta. (Min familj kan fortfarande inte riktigt ta in det, de känner mig som teoman.)

Jag biter en liten bit av varje mandel och tuggar sorgfälligt på den. Det kan vara en bittermandel, och det vill jag absolut inte ha i min yoghurt! Det är vidrigt att råka äta dem, de fastnar i tänderna och hur man än spottar och fräser är det svårt att bli av med smaken. Jag fattar inte ens varför bittermandlar finns. De är framodlade för att folk som älskar bittra smaker ska få hålla på och hålla på. De kan väl äta endiver istället!

Bittermandlar är dessutom giftiga, de innehåller amygdalin som omvandlas till blåsyra (vätecyanid) i kontakt med vätska (till exempel saliv). Och det ligger nästan alltid några bittermandlar i varje påse sötmandel, så man är aldrig säker. Varför, undrar jag varje morgon när jag står där och gnager. De växer till och med på olika träd, det skulle vara jätteenkelt att hålla bittermandlarna borta från sötmandlarna! Långt ifrån varandra! Men nej, sötmandelodlarna planterar bittermandel i sina dungar för att det hjälper pollineringen och maximerar skörden.

Jag förbannar de giriga sötmandelodlarna, biter i mandlarna och tänker på ekorrarna i Willy Wonkas chokladfabrik. Enligt vissa källor är bittermandlarna något kortare och bredare än sötmandlarna men tro mig, jag har studerat tusentals mandlar i mina dar och det går inte att avgöra med säkerhet om en mandel är söt eller bitter bara genom att titta på den. Om man är en människa alltså. Men ekorrar kanske kan se skillnad? Eller lukta skillnad? De borde ha bra luktsinne, och bittermandlar borde lukta annorlunda än sötmandlar. Jag borde ta hjälp av en ekorre med att skilja de bittra från de söta.

wonkasquirrel

Wonka-personal testar valnötter. Bild: Quentin Blake

Det tar en stund att gå igenom alla nio mandlarna. Jag måste fokusera på varje mandel och lägga den på rätt ställe, efter den förra mandeln, för ibland tar det några sekunder innan den bittra smaken slår till, och har jag då redan lagt ner den bitna mandeln utan att tänka på var så måste jag prova alla igen. Jag kan inte heller stå och drömma, som jag annars är så bra på. Jag drömmer ändå: att jag kanske har varit en ekorre i ett tidigare liv.

Enligt en filosof som hette William Ockham ska man föredra den förklaring som är enklast, det vill säga att om det finns flera möjliga förklaringar till ett skeende så är det den förklaring som kräver minst antaganden som troligen är den riktiga. Det stämmer förstås inte alltid, men är en vägledning när man forskar.

ockhams ekorre

Ockhams ekorre (inte lika känd som hans rakblad men en stor tillgång för munken i hans insamlande av nötter för beräkningar av kosmos)

Reinkarnation är en sån förklaring, förutsatt förstås att man kan tänka sig det som en förklaring alls, på en massa annars ganska oförklarliga saker. Till exempel varför redan nyfödda bebisar har en egen personlighet, varför man kan ha otippade talanger, ha upprepade drömmar om sånt man aldrig varit med om, få ovanligt starka känslomässiga band till människor (eller djur) man annars inte har någon koppling till, känna sig hemma på platser man aldrig varit tidigare, känna att man är född i fel tidevarv, känna att man borde fötts med ett annat kön och så vidare.

Om jag till exempel skulle ha levt ett tidigare liv som fisk, pingvin eller säl skulle det förklara mina ständigt återkommande drömmar där jag lever, trivs och andas helt obehindrat under vatten, och ofta tar min tillflykt till tryggheten under ytan. Om jag var en man i mitt förra liv skulle det förklara mina många ”manliga” personlighetsdrag och varför jag bara ville vara pojke när jag var liten och signerade alla mina konstverk med Johan. Om jag blev knivhuggen i ryggen i ett tidigare liv skulle det förklara en knäpp grej som min fysioterapeut inte begriper, och så vidare.

Jag kan inte komma på något annat som förklarar allt sånt – inte utan att göra flera antaganden än att det bara är vår fysiska kropp som blir gammal och dör, medan vår varelse bara tar ett uppfriskande dopp i Det Stora Hela innan den dyker ner i en ny fysisk form igen.

Kom gärna med nåt enklare! Jag lyssnar gärna, medan jag tuggar eftertänksamt på mina frukostmandlar.

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Det blir nog bra allting till slut

Ibland blir livet inte som en tänkt sig. Ganska ofta faktiskt! Och det vet vi ju alla, sen vi var små. Vi springer på våra knubbiga små barnsben efter en rolig katt och plötsligt står vi på näsan i gräset eller gruset istället. Det hade vi ju inte tänkt, att det skulle bli tårar och skrubbsår och ingen rolig katt alls. Och så där fortsätter det.
Ändå tar vi sällan med de här snubblingarna i våra tänkta (eller halvt tänkta) planer.

plans vs reality

Bildlån från Doghouse Diaries

Jag hade till exempel inte alls räknat med att bli allvarligt sjuk, bara sådär mitt i allting. Att cellerna i min kropp skulle bli trasiga och bli till cancerceller. Va, var kom det ifrån? En typ av cancer som särskilt drabbar rökare, folk som jobbar med petrokemiska produkter och de som är över 70. Inget av det stämmer på mig, så antingen var det bara otur eller så har forskningen inte hittat alla samband ännu. I vilket fall som helst: oväntat! Oplanerat! Och så klart väldigt ovälkommet!

Samtidigt: efter den första chocken, och känslan av att världens största katastrof inträffat, blev allting ganska vanligt igen. Inte helt vanligt förstås. Mycket tröttare och ledsnare än vanligt. Men också samma vardagsbestyr, och vardagslycka. Barnbarnet är ju fortfarande det mest underbara och roliga som går på två knubbiga små ben! Himlen kan fortfarande vara blå, sommaren somrig, koltrasten ekvilibrildrillande, människorna kärleksfulla och tågen i tid. Dagarna efter cellgifterna är av-sky-vär-da. Men när det vänder! När maten smakar som den ska igen! Och det går att tänka klart! Det är nästan konstigt, att en kan känna sig så himla lycklig. Trots cancer.

Nu säger läkarna att mina utsikter att bli frisk igen är mycket bra. Jag får (avskyvärda) cellgifter och sen ska jag opereras och sen ska det bli ordning och reda igen, säger de. Så det fokuserar jag på. Jag googlar inte på cancer. Jag vill inte läsa om hur länge folk som har samma sorts cancer som jag lever i genomsnitt. Jag stänger öronen, så gott jag kan, när folk berättar för mig om alla de känner som dött (jag förstår att det inte är illa ment men det hjälper mig verkligen inte!) och när de kommer med snälla men ogenomtänkta råd. Istället suger jag i mig av alla lyckönskningar och det-gick-bra-historier – och det finns många nuförtiden, det är väldigt glädjande! Och fokuserar all energi jag har (sannerligen inte så mycket som vanligt) på att bli frisk igen, ta hand om mig. Bli frisk, bli omhändertagen. Jag har lyxen och turen att vara väldigt omhändertagen, av familj och vänner. Och av sjukvården förstås, även om den är ett långt kapitel för sig som jag inte ska skriva om nu.

För det finns ju så mycket annat att skriva om! Jag har inte bara cancer, jag är vanliga Anna också. Som tänker på livet och döden ungefär lika mycket som vanligt, och på ekorrars smaksinne, och på revolutionen och hur det skulle kännas att bli omsimmad av en blåval och på vaxning och prägling och önskelåtar och främlingsrädsla och en massa annat. Och det ska jag skriva om, nu medan jag håller på att bli frisk igen.

För jag tänker så här, att min tid egentligen inte mer utmätt än någon annans. Någon som är kärnfrisk kan bli överkörd av en lastbil en solig morgon. (Jag kan bli överkörd av en lastbil samma dag jag kommer ut kärnfrisk från sjukhuset, det vare ju himla snopet!) Alla vet att det är så: att livet, vårt liv som vi planerar så gott vi kan, kan ta slut i vilken sekund som helst. Så vi tittar oss för innan vi går över gatan. Men bara för det ligger vi inte och grubblar varje kväll och morgon över den där lastbilen. Jag tror att det är till det bästa: vi kanske behöver prata mycket mer om döden och om vår egen dödlighet än vad vi gör idag, och jag tror att många borde se över sina prioriteringar och fundera på vad de gör med sin tid, eftersom den ju faktiskt är utmätt, ofta mer överraskande så än de trott. Men att enbart fokusera på att vi kanske snart ska dö blir också ohållbart.

Dessutom känns det inte som om jag kan leva tillräckligt länge, hur länge det än blir. Jag kommer ändå aldrig att hinna ordna upp alla mina grejer. Och jag vill ju hinna vara med om allting! Barnbarnsbarnen! Revolutionen! Utvecklingen!

deepdarkfears02

Just så, som det beskrivs på Deep Dark Fears

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Samtycke & fascism

Två saker har tagit upp min tanketid den här veckan, båda är ganska tunga. (Men det finns en strimma av hopp också.)

longform-original-20743-1464984300-5

Utdrag ur förhöret med den våldtagna kvinnan.

Det första är ett tal som en ung kvinna höll i domstolen i Palo Alto, USA, för en vecka sen.

Kvinnan blev våldtagen i januari i år, av en 20-åring vid namn Brock Turner, före detta Stanford-elev och simmare. Han blev avbruten i akten av två svenska utbytesstudenter som råkade se honom våldta den berusade och helt medvetslösa kvinnan. I mars förklarades Turner skyldig av en enig kalifornisk domstol, till brott som kunde ge upp till 14 år i fängelse.

I torsdags dömdes han istället till sex månaders fängelse – i praktiken tre månader.
Våldtäktsmannens pappa hade skrivit till domstolen och sagt att ett långt fängelsestraff är orimligt för ”20 minutes of action”. Domaren Aaron Perksy höll uppenbarligen med och tyckte att Turners ålder, det faktum att han tidigare var ostraffad och att ”ett fängelsestraff skulle få allvarliga konsekvenser för honom” måste vägas in i beslutet. Domen har blivit starkt kritiserad.

Kvinnan som blev våldtagen höll ett långt tal i domstolen, riktat direkt till våldtäktsmannen. Det är ett starkt tal, modigt och kristallklart och fullständigt uppriktigt.

Ett kort utdrag ur talet, om när kvinnan läste om våldtäkten i nyheterna första gången:

”One day, I was at work, scrolling through the news on my phone, and came across an article. In it, I read and learned for the first time about how I was found unconscious, with my hair disheveled, long necklace wrapped around my neck, bra pulled out of my dress, dress pulled off over my shoulders and pulled up above my waist, that I was butt naked all the way down to my boots, legs spread apart, and had been penetrated by a foreign object by someone I did not recognize. This was how I learned what happened to me, sitting at my desk reading the news at work. I learned what happened to me the same time everyone else in the world learned what happened to me. That’s when the pine needles in my hair made sense, they didn’t fall from a tree. He had taken off my underwear, his fingers had been inside of me. I don’t even know this person. I still don’t know this person. When I read about me like this, I said, this can’t be me, this can’t be me. I could not digest or accept any of this information. I could not imagine my family having to read about this online. I kept reading. In the next paragraph, I read something that I will never forgive; I read that according to him, I liked it. I liked it. Again, I do not have words for these feelings. (…) And then, at the bottom of the article, after I learned about the graphic details of my own sexual assault, the article listed his swimming times. She was found breathing, unresponsive with her underwear six inches away from her bare stomach curled in fetal position. By the way, he’s really good at swimming. Throw in my mile time if that’s what we’re doing. I’m good at cooking, put that in there, I think the end is where you list your extracurriculars to cancel out all the sickening things that’ve happened.”

Bland de som kommenterar artikeln där talet först publicerades är det en mamma som skriver: ”Min sjuttonåriga son fick läsa talet och mina andra söner ska också få läsa det när de blir tillräckligt gamla. Det finns ingen risk att man läser det här talet och inte förstår vikten av samtycke.”

Samtycke är nödvändigt. Samtycke är enkelt. Lika enkelt som om sex vore te. (Favorit i repris)

En man skriver på Facebook att man aldrig kan skylla en våldtäkt på alkoholen. Ur hans kommentar:

”Even at my most intoxicated, I’ve never lost sight of the fact that rape is wrong, because I was raised to know it’s wrong. No amount of alcohol can depress that value.
Brock Turner and his ilk were never taught that. They were taught that they can have what they want, when they want, including women. And that’s called being a man. Brock Turner thought he was entitled to a little ‘action’ any way he could get it, and he thought that long before he got drunk. The alcohol didn’t introduce that thought, it unlocked it. That thought: ‘I can take whatever I want, including her’, was planted and watered by a whole, rotten village.
It is right that we shame him, and his father, and the friend that came to his defense, and the judge, and every other entitled prick we meet.
Just as importantly, we need to love our boys, and teach them the dignity of the body, and how to live through disappointment and confusion, and how to navigate confusing feelings, and how to separate feelings from action, and how to communicate and listen. We need to redefine for them what it is to be a man, that their worth doesn’t come from that which they have and take.”

Det är sant att vi måste börja redan när barnen är små. Men vi kan inte bara prata om respekt. Vi måste visa den också. Jag har skrivit tidigare om att ett barns nej måste räknas, annars kommer barnet inte att ta andras nej på allvar.

Den här mamman försöker vara fullkomligt konsekvent i att respektera samtycke. Det kan verka orimligt. Men är inte motsatsen mer orimlig egentligen? Det är i alla fall värt att tänka på.

View story at Medium.com

Till sist: här är 35 olika sätt att be om samtycke på, när det börjar kännas varmt.

Det andra jag vill dela är en text i Sydsvenskan: Fascismens återkomst, av Per T Ohlsson.

"Make everything great again" av Mindaugas Bonanu, Vilnius, Litauen

Graffitimålningen ”Make everything great again” av Mindaugas Bonanu, Vilnius, Litauen

Den la sig som en tung filt över min själ och jag ville först inte ens dela den för att den fick mig att känna sån hopplöshet. Men den är väldigt läsvärd. Viktig. Och inte så lång. Läs den!

Här ett utdrag:

”Den andra (texten) är ett reportage som kopplar ihop fenomenet Trump med de starka ledarnas renässans runt om i världen, från Putin i Ryssland till Turkiets Recep Tayyip Erdogan. New York Times påminner om hur Österrike med ett nödrop undslapp att bli det första EU-landet med en högerextrem president: Norbert Hofer.
Nästa år håller Frankrike presidentval. Nationella frontens Marine Le Pen kan mycket väl gå till den andra och avgörande omgången. Inget politiskt parti i Västeuropa är mer marinerat i putinism än hennes: Le Pen är emot EU och Nato och vill istället bilda en ”axel” mellan Paris, Berlin och Moskva.
Ungern styrs närmast enväldigt av Viktor Orbán, som dömer ut den liberala demokratin. Polen är på väg i samma riktning. I Slovakien tog ett nynazistiskt parti nästan 10 procent av rösterna i valet i mars. I Tyskland har högernationalistiska och EU-kritiska Alternativ för Tyskland, AfD, haft stora framgångar i delstatsvalen.
Vad händer om dessa krafter, lierade med Putin, tar över Europa samtidigt som USA kastar sig i armarna på Donald Trump och britterna lämnar EU? Vem är då beredd att, bildligt talat, ånyo landstiga i Normandie?”

Det tog faktiskt några dagar innan jag kände hoppet återvända. Men nu är det tillbaka igen! Jag säger som Woody Guthrie: All You Fascists Bound To Lose!

PS Guthrie hyrde tydligen en lägenhet av Donald Trumps pappa som var en fascistoid rasistisk människa, och skrev nidsånger om honom. Konstigt men sant.

Omvandla rädslan till kraft

De vill att vi ska bli rädda, får vi höra. Men varför? Inte bara för att visa sig starkare, eller av hat mot ”det vi står för”. Utan för att de vet vad rädslan leder till. Rädslan skalar av lagren av civilisation, gör oss till morrande bestar. Rädslan gör oss självupptagna, får oss att springa på de svagares ryggar. Rädslan får oss att känna oss sårbara och därför blir vi rasande istället, för att avvärja hotet, och vi vänder raseriet mot de som är mer utsatta än vi. Vi blir som mobbare: anfaller innan vi blir anfallna. Rädslan orsakar splittring, vänder individer och grupper mot varandra. Rädslan ger de som har makten mer makt, rätten till mer våld. Rädslan driver oss rakt in i kaos, och där inne i mörkrets hjärta står terroristerna och säger ”vad var det vi sa, det finns ingen jämlikhet, ingen rättvisa, den måste vi skipa själva, med våld”.

courageous-cat2
Så vad vi än gör, låt oss inte visa vår rädsla! Vi kanske känner den, men den ska inte få styra våra liv i fel riktning. När den kommer, gå i motsatt riktning. Gå ut och hjälp folk som behöver det. Jobba för solidaritet. Läs böcker. Skaffa nånting du verkligen behöver, men utan att köpa det. Hjälp någon annan att få det de verkligen behöver. Prata med folk, säg vad du tänker, lyssna och låt andra prata. Organisera, mobilisera, samla kraft. Meditera. Bli stark. Gör andra starka. Ta styrkan i rädslan och omvandla den till ren energi, låt den jobba för det goda och solidariska.

(postat automagiskt från Facebook http://ift.tt/1PL6zgg av IFTTT)

Fosterlandskärlek

Vad är fosterlandskärlek?
Vad är ett fosterland?

Vad betyder det att älska Sverige?
Att vara en Sverige-vän?
Att vara svensk?
Att ha en svensk nationalitet?

Frågor som jag tycker att det är viktigt att bena ut, i dessa tider.

svenska flaggan wp del 1200.svg

Jag är svensk. På många sätt. Till exempel har jag ett svenskt pass. Svenska är mitt modersmål (egentligen spanska också för att en spanjorska tog hand om mig när jag var liten, men hon flyttade när jag var fem och jag har glömt det mesta). Jag har ett supersvenskt namn: Toss. Det är gammal värmländska för troll och är taget efter ett berg i Sunne som Selma Lagerlöf skrev om i Gösta Berlings saga, 1933. Mina förfäder är mestadels från Stockholm, Gotland, Värmland, Småland och Östergötland (lite längre bort, på 1600-talet kom de även från Tyskland, Ryssland och England). Jag ser ”typiskt svensk” ut enligt den standard vi lärde oss i skolan på 70-talet. Jag har bott i Sverige i hela mitt liv.

Så jag utsvenskar ganska många ”sverigevänner”. Särskilt alla svennegubbar som har flyttat till Thailand och sitter där och gnäller på invandringen (till Sverige alltså).

Ändå känner jag inte alls igen mig i den svenskhet som ”sverigevännerna” omfamnar.

svenska flaggan wp del 1200.svg

Jag älskar det svenska språket. Vissa ord iallafall. Som sandstrand, månljust, tjej, medborgare, syrsa, jama, kalasbyxor. Vissa ord är fula och knöliga, som blotta, fanjunkare, burk, gulmåra, ingefära, älska, ögonfrans.

Jag älskar fjällen. Men jag bryr mig inte om de ligger i Sverige eller Norge.
Jag älskar också skärgården, midnattssolen, lingon och jämlikhet. Men inte för att det är typiskt svenska företeelser (det är det inte ens) utan för att de är fina och vackra och bra, var de än finns i världen.

Och allt det där är ju ganska barnsliga resonemang. Jag tror att de flesta sverigevänner tycker likadant, om de tänker efter lite. Det allvarliga är när sverigekärleken används för att skilja på ”vi” och ”dom”. Det verkar ske helt omedvetet i många fall. Många verkar inte kunna se hur patriotism, nationalism, revirtänkande, alienering och förtryck hör ihop.

”Är man rasist nu bara för att man viftar med svenska flaggan?” är en fråga som jag fått många gånger de senaste dagarna. Och svaret är ju både nej. Och ja.

svenska flaggan wp del 1200.svg

Jag älskar den svenska flaggan med solgult och himmelsblått (borde vara fyra nyanser av grått för att verkligen avspegla vårt väder men det vore ju ganska deppigt). Men jag har den hellre som överkast än hissar upp den i en flaggstång. Det är härligt att rulla in sig i det blågula, och det är mindre aggressivt än att hissa upp den.

För en hissad flagga är inte ursprungligen en kärleksförklaring. Det är en makthandling, ett inpinkande av revir, en styrkedemonstration. Går vi tillräckligt långt tillbaka har den alltid att göra med krigiska handlingar. De allra första flaggorna var tygbitar fastsatta på spjut – kännetecken och dödligt vapen i ett.

Idag har den handlingen tvättats ur och glömts bort. De allra flesta som hissar sin svenska flagga på sommarstället gör nog det för att den är fin, för att det är tradition, av kärlek till marken runt omkring sig.

I bästa fall, i vissa sammanhang, kan den svenska flaggan och de svenska färgerna fungera som en enande kraft: inbjudande, välkomnande och inkluderande. Då menar jag inte bara det (oftast) oskyldiga viftandet på fotbollsmatcher, utan som när Zlatan sjunger nationalsången. De blågula symbolerna kan kännas som ett sätt att få komma in i värmen för en del av de som invandrat hit. De ser och känner i den svenska flaggan, kungahuset och nationalsången en tillhörighet, en enighet med landet som de har flyttat till och kulturen som de ger sig in i.

Gott så. Om  flaggan du hissar utanför din röda lilla stuga, eller viftar med i paraden, är en vänligt sinnad flagga. Om det står som ”välkommen hit” broderat på det gula korset. Inte ”här bor vi – håll er borta”.

För du som undrar om det är rasistiskt att vifta med flaggan, att bära folkdräkt, att sjunga Du gamla du fria och så vidare. Du måste fråga dig själv varför du gör det. Är det bara för att du är särskilt förtjust i det som du uppfattar som svenskt?

Eller vill du visa att ”svenskar” är bättre än andra? Känner du att det du uppfattar som ”det svenska” är hotat på något sätt? Att du måste försvara det mot de du uppfattar som icke-svenska? Är du rädd att ”det svenska” ska blandas upp, bli något annat än det var ”förr i tiden”?

Ja, då skulle jag säga att du i alla fall är ute och balanserar på rasistkanten. Och så svensk jag är kan jag inte följa med dig dit.

För jag känner inte igen mig i att svenskar är viktigare än andra människor. Att vi förtjänar mer välfärd för att vi är födda här (något vi knappast kan ta åt oss äran för själva) eller för att vi har betalat skatt längre än andra (isåfall skulle ju jag få mer välfärd än mina barn, vilket inte är fallet).

När jag växte upp på 60- och 70-talet fick jag höra av typ alla att Sverige var ett av världens bästa länder att leva i. Vi var så jämlika, så demokratiska, så rika och så solidariska. Världens mest moderna land. Svenskar var välutbildade och upplysta människor. Vi hade ett sinne för rättvisa och tog ingen skit. Vi var inte rädda för att säga ifrån. Vi hjälpte de svagare.

svenska flaggan wp del 1200.svg

Det var en grandios självbild, det ser jag ju nu. Vi är inte så fläckfria. Vi har precis som alla andra i-länder byggt vår välstånd på tredje världens ryggar. Vi har också fördomar, är också okunniga. Som människor är vi ganska exakt precis som alla andra: lika bra och lika dåliga.

Men jag föredrar ändå tusen gånger den bilden av svensken – den solidariska, modiga, rättvisa människan som alltid hjälper den utsatte – framför den av svensken som rädd, snål, främlingsfientlig, som bara ser till sig själv och som gör skillnad på svenskar och andra.

Jag känner inte heller igen mig i behovet att allt ska vara ”som förr”. Eller att alla svenskar har samma traditioner, samma intressen, samma åsikter. Så är det ju bara inte. Om jag blev strandsatt på en främmande planet skulle jag till att börja med leta efter människor, för att ha någon att dela erfarenhet med. I den gruppen skulle jag troligen ha mest gemensamt med andra kvinnor. Sen skulle jag nog känna mig hemma med andra fyrbarnsföräldrar, stockholmare, journalister och de som var födda på 60-talet.
Gruppen som bara hade svensk som gemensam nämnare skulle jag antagligen bara uppsöka om jag blev sjukt sugen på filmjölk, knäckebröd och kalles kaviar (som en ju kan bli på långa resor).

Alla nationer som finns idag är skapade av någon person eller grupp, i ett uttänkt syfte. Inte av oss, utan av någon annan som hade sina politiska, sociala eller ekonomiska skäl, ofta för att få tillräckligt stora arméer. Någon annan än vi har bestämt var gränserna ska gå, och vilka som ska få vara innanför dem och utanför. Vi accepterar det som en naturlag, som gravitationen. Men vi behöver faktiskt inte vara slavar under den idén. Vi kan åtminstone diskutera det med varandra; för- och nackdelar, vad det gör med oss, vad det finns för alternativ.

Fick jag bestämma skulle det inte finnas några nationsgränser. Då skulle allt behöva bygga mycket mer på samarbete och personligt ansvar. Jag tror att vi skulle klara det jättebra, särskilt om vi lärde oss vilka funktioner som behöver vara centraliserade och vilka som funkar bäst på lokal och mikro-nivå.

I bästa fall skulle det lära oss att bedöma människor utifrån deras personliga egenskaper snarare än färgen på deras pass. Och att uppskatta jordens tillgångar, och handskas med dem ansvarsfullt.

Tills dess önskar jag att Sverige ska bli så blandat som bara är möjligt. Så många olika hudfärger, kläder, könstillhörigheter, personlig tro, åldrar, språk, kroppsformer och kulturer som möjligt. Och möten, alltid och överallt. Det Sverige jag blev lovad som liten!

svenskajordflaggan

Hur kunde det bli så här?

När jag gick i skolan pratade lärarna ofta om andra världskriget, så ofta så vi nästan inte orkade lyssna. Det var det mest fruktansvärda hit och det monstruösa dit. Nazister var de hemskaste människor som existerat. Nio av tio actionfilmer vi såg hade minst en ond nazist med. Vi såg bilder på nazisternas offer, läste Anne Franks dagbok, såg Chaplins ”Diktatorn”, lyssnade på överlevare.

  • En sak framstod som helt kristallklar: det skulle aldrig kunna hända igen.
  • En annan sak var istället helt obegriplig: hur kunde det hända?

ein volk

Vi försökte föreställa oss, men gick alltid bet. Vilka var nazisterna? Föddes de att bli nazister? Och framförallt: vad gjorde alla andra? Hur kunde de vanliga, vettiga tyskarna låta det ske? Märkte de inget? Blev de helt tagna på sängen? Blev de hypnotiserade, var det något i dricksvattnet? Det var helt obegripligt.

Idag, nästan 70 år efter Nürnberg-rättegångarna, framstår det inte längre som lika obegripligt. Idag kan vi se med egna ögon hur hatet mot ”de andra” gror i vår egen mylla. Vi behöver knappt skrapa på ytan för att se hur polariseringen växer, just en sån extrem polarisering som måste ha föregått Hitler-Tyskland. Hur den börjar ta form här i Sverige, hos oss vanliga, vettiga svenskar.

Det gör ont att titta på det. Många väljer också att titta bort. Jag vet att många tänker ”men det går väl inte att jämföra den oro många svenskar känner idag för hur det ska gå med integrationen av alla flyktingar, med den tyska nazismen på 30- och 40-talet?

Men vi måste jämföra. För hur började det i Tyskland? Med vanliga människors oro.

nationalister2016svv

Vanligt folk på Norrmalmstorg, 2016

Är ni rädda för de här ”hårdföra nazisterna”! hånskrattar de som hellre kallar sig ”nationalister”, och visar upp bilder från en demonstration där bara snälla tanter och farbröder verkar delta (jag var där och såg även de rakade, svartklädda männen som inte är med på fotona, men det hör inte hit just nu).

nationalister1940

Vanligt volk på Nord-Erz Platz, 1940

Men Hitlers mest lojala fans såg inte heller så onda ut.
Det handlar inte om ålder, klädsel, tatueringar, frisyr eller ens kriminellt förflutet. Det handlar om att allt fler vanliga, snälla tanter och farbröder känner oro. De är oroliga för sin ekonomi, sin ålderdom. Även unga känner oro. De har hört otäcka saker berättas om muslimer och andra utlänningar. De ser hur det svenska samhället ibland fallerar och det jämför med hur det var förr-i-tiden, när det inte fanns lika många utlänningar här.

Men då glömmer de bort den allra viktigaste skillnaden: hur de rika blivit allt rikare sen förr-i-tiden, hur de politiker som företräder de rika sakta men säkert monterat ner samhället och tryggheten. Det är, för att åter citera Po Tidholm, inte kurderna som flyttade industrierna till låglöneländer, inte palestinierna som stängde post- och bankkontoren och flyttade statliga jobb till städerna, inte somalierna som byggde volymhandelsområden som tömde stadskärnorna, sålde ut apoteken och privatiserade sönder landets järnvägsunderhåll. Det var inte syrierna som genomförde försämringarna i sjukförsäkringssystemet. Och det var faktiskt inte ensamkommande barn från Afghanistan som lade ner byskolorna och sänkte A-kassan.

Det glömmer de bort. Eller väljer att inte tänka på, för hur förändrar man det? Hur får man de rika att dela med sig? Hur får man ett jämställt samhälle, där allas välfärd är viktig?

Det är för svårt. Det är en utopi, det vet man ju sen barnsben. Så då riktar man blicken mot muslimerna istället, mot kurderna, palestinierna, skäggbarnen, det marockanska gatuslöddret.

Fram kliver Jimmie Åkesson och säger: ”Allt kan bli som förr-i-tiden, om vi bara stoppar massinvandringen”, säger han. ”Massinvandringen har omdanat ett etniskt homogent Sverige till ett mångkulturellt, med våld, droger och etniska motsättningar – ett land där framtiden ser allt mörkare ut.

ein volk_JÅ

Jimmie och SD. En man och ett parti med en lösning, en tröst för oron. Och legitimitet för tankarna om att det är de andra som är problemet: svartingarna, kroknäsorna, araberna, skäggbarnen, invällarna. Äntligen kan man ventilera de där tankarna högt. Det har varit tabu under många, många år, men nu har vi – inom loppet av några år – gått från att uppleva nazisternas retorik som det mest fruktansvärda till vardagsmat. Helt vanliga, ”oroliga” svenska tanter och farbröder skriver idag, utan att blinka, under sina vanliga namn, saker som får nazister att gråta glädjetårar.

Jag vill helst också titta bort. Men jag kan inte.

Inte när hatet flödar öppet för att Liseberg låter ett litet antal flyktingar skicka in sina jobbansökningar till dem.


Inte när Haninge kommun drar tillbaka sin plan på ett boende för ensamkommande flyktingar, för att människor som (på riktigt eller inte) tror att deras barn ska bli våldtagna av flyktingarna kommer till informationsmötet och skriker och hotar kommunens personal. (Det finns skäl att misstänka att det var högerextrema som låg bakom både den stora uppslutningen på mötet, den uppjagade stämningen och många av de lögner som sprids för att skrämma kommuninvånarna.)

Inte när nazister drar på sig tröjor med märket ”Trygghetsvärdar” och oombedda patrullerar kommunala badhus.

Inte när ett café gör den här reklamen, helt öppet, på Facebook:

kronan 02

Inte när främlingsfientliga i Sverige och utomlands lyckas sprida så mycket lögner om Sverige att tjeckiska forskare avbokar sin medverkan i en vetenskapskonferens för att de blivit varnade ”not to go to your country because of extreme danger for women (it is even not possible for them to walk alone on the street because of attack, rapes etc”.

Inte när hatet och hoten fyller brevlådor, kommentarsfält och telefonlurar. Att kritisera SD är inte som att kritisera något annat parti, att gå emot muslimofober och ”invandringskritiska” är inte som att debattera med någon annan. Både på politiker- och väljarnivå är ursinnet, svordomarna, förolämpningarna och hoten grövre än någon annanstans i svenska samtal.

Inte när en vuxen man ringer hem till en av mina vänner som är politiker i F! en fredagkväll och säger till barnet som svarar att han tänker ”hylla mammas arbete i Fi med att komma med 6 kulor till dörren – jag vet var ni bor”.

Det är för mycket. Jag kan inte titta bort.

Du kanske tror att jag överdriver men det finns många, många fler och mycket värre exempel. Kom ihåg att de ord som kanske verkar extrema för att beskriva situationen i Sverige idag – rasism, fascism, nazism – i många fall bara är ersatta av andra ord. Många av de som kallar sig nationella idag står för exakt samma, eller värre, ideologiska tankar som de som kallade sig för nazister på 30-talet gjorde. Att vara rasist idag innebär oftast inte att man tror på rasbiologi, men man är fortfarande besatt av tanken att en viss etnicitet, vissa kulturer är bättre än andra. Och vit-makt-rörelsen lever i alla högsta grad. De kallar sig identitära, och de skyltar helt öppet med sin ideologi, sitt rasförakt och sitt kvinnohat. Sök på de orden om du inte tror mig. Var beredd på att bli sorgsen, eller rasande.

En annan vän skriver förtvivlat, när hon hör om detta: Hur har det blivit? Vad har hänt med människorna?

Jag vet inte hur det har blivit så här. Men jag grubblar på det hela tiden.

PS:

einvolkx2

(bara så att ni inte missade likheten i bilderna tidigare i texten)

Gubben och kråkan

Gick en tretimmars promenad idag. Träffade bland annat en kråka som hade sällskap med en gubbe. Gubben rullade sakta uppför backen, kråkan flög fram en bit och satte sig på räcket och väntade på gubben. Så höll de på tills de var uppe.

gubbenkråkan

(postat automagiskt från Facebook http://ift.tt/1PL6zgg av IFTTT)

Tillåt mig skrika högt ett ögonblick

Ibland läser jag rasistiska trådar i sociala medier, oftast för jobbet men ibland av ren nyfikenhet. För att förstå. Jag är besatt av att förstå hur andra tänker och känner, hur saker funkar och uppstår.

Det är ofta deprimerande. För att det blir så mycket hat att ta sig igenom, och så mycket sorg och ångest och bitterhet och okunnighet och rädsla.

Och svårt, för att jag får sitta på händerna för att inte svara. Jag är inte alls rädd för att ta en diskussion eller en konflikt, och jag tycker att det är viktigt att inte låta uppenbara missförstånd eller lögner stå oemotsagda av ren slöhet, vilket bland annat var orsaken till att vi uppdaterade vår flykting-FAQ på Krisinformation.se för att bättre svara på en del av de felaktiga påståenden som florerar.

Men en god vän gav mig en gång rådet att ”inte brottas med grisar, för du blir smutsig och grisarna blir glada” och det var ett bra råd som jag försökt följa sen dess. Med det menar jag inte att folk som skriver på Flashback och i vissa Facebook- och Twittertrådar är grisar. Men att många är helt ointresserade av att ta in andras tankar. En del av dem är troll. Andra är bara kortslutna.

john kovalic troll card

Svarte-Petter, by any other name. (Bild: John Kovalic)

Så jag svarar inte, för det skulle inte leda nånstans. Det har visserligen hänt nån enstaka gång när jag har tagit debatten att riktig dialog har uppstått. Och jag anstränger mig verkligen alltid för att lyssna på riktigt, inte bara vifta bort den andras argument utan bemöta, vrida och vända, försöka förstå drivkraften, hitta minsta gemensamma nämnare. Dels för att det är så jag föredrar att bli bemött själv, dels för att jag vet att det är enda sättet att få till en konstruktiv dialog. Och som sagt, det har gett resultat ibland, det har till och med hänt att någon har tänkt om.

Men för det mesta blir det bara hjärnsmälta. Så jag håller fingrarna borta från tangentbordet. Tyvärr fortsätter jag ändå ibland att tänka på galningarna därinne. Och svarar i min fantasi. Då frångår jag helt min princip av vara respektfull och saklig, och bara vrålar rakt ut:

NEJ DIN TÖNT! DET ÄR INTE INVANDRARE SOM STÅR FÖR 98 % AV ALLT VÅLD MOT KVINNOR I SVERIGE! HUR KAN DU TRO NÅT SÅ URBOTA KORKAT?! VAR HAR DU FÅTT DET IFRÅN? EN DING DING DING DING VÄRLD???

och

NEJ TACK, VI SVENSKA KVINNOR VILL INTE BLI ”BESKYDDADE MOT MUSLIMER” AV INKOMPETENTA UPPBLÅSTA SMYGKVINNOHATARE OCH FRÄMLINGSPANIKSLAGNA FÅNTRATTAR SOM DU! VI VILL HA MÄN SOM VÅGAR KÄMPA FÖR VIKTIGA SAKER, SOM LIKA LÖN! OCH ÄR NÄRVARANDE FÖRÄLDRAR, OCH ÖMSINTA ÄLSKARE! KRYP TILLBAKA UNDER DIN STEN MED DINA LÅTSASVAPEN!

svenska-sockerconnyanna

Och jag har ett järnrör att bevisa det med!

och

JAG ÄR MEST SVENSK AV ALLA ER I DEN HÄR TRÅDEN! ALLA MINA FÖRFÄDER ÄR FÖDDA I SVERIGE SEN 1600-TALET! SÅ NU ÄR DET JAG SOM BESTÄMMER VAD SVENSKAR VILL HA! OCH DET ÄR FAN INTE BINGOLOTTO OCH LUTFISK OCH STÄNGDA GRÄNSER!

Ja, och så vidare, i all osaklighet.
Tack för att jag fick lätta mitt hjärta!

inte alla män

Den här diskussionen om tafsande eller våldsamma män, som somliga försöker förklara med etnicitet men som många många många många andra kvinnor (och män) vet är ett lika ”svenskt” beteende som att spotta snus.

Den får en att fundera, inte sant? Nu när mycket av det tjejer tvingats stå ut med i långliga tider blir ifrågasatt. Alltså: ett visst manligt beteende, som har ansetts som helt normalt är plötsligt inte alls okej.

Det är väldigt spännande. Det väcker många känslor, hos både män och kvinnor. Många kvinnor verkar känna som jag: lättnad, överraskning, lite sorg och skam för att vi tigit och tagit emot så länge. Men mest glädje, och stolthet över de unga tjejerna som vågar säga ifrån.

En del män reagerar också med lättnad. Vissa ber om ursäkt. Många verkar känna sig förvirrade, och det kan jag verkligen förstå. Det är minst lika svårt att hantera som att vara vit och inse hur vitt en tänkt i hela sitt liv, utan att fatta det. Det är så mycket att ta itu med att en blir alldeles matt.

not all men derailment bingoMånga män orkar inte ta den matchen utan känner sig kränkta istället. De tar inte riktigt in det kvinnorna berättar utan slår ifrån sig, bedyrar sin egen oskuld snarare än att lyssna och visa medkänsla. Som om att lyssna utan att gå i försvar vore detsamma som att erkänna skuld. Ett väldigt vanligt – och dumt – mänskligt beteende.

Men. Det är ju sant att inte alla män är idioter, våldsamma, respektlösa mot kvinnor. Det är förvisso en mindre viktig sak än den att alla kvinnor har någon slags erfarenhet av respektlösa män, men det är ändå nånting jag grubblar på. Varför beter sig vissa (många) män respektlöst mot kvinnor, särskilt när de är berusade? Men inte andra?

Vi kan slå fast att etnicitet inte är avgörande. Inte heller religion, ålder eller IQ.

Så vitt jag kan se är det inte heller centralt om man fått tydliga förhållningsregler hemifrån. Jag har frågat några o-buffliga män jag känner och deras föräldrar tog aldrig upp ”hur man beter sig mot tjejer” en enda gång. (Det betyder förstås inte att ett feministiskt föräldraskap är oviktigt. Tvärtom, antagligen.)

Sexualupplysning är ett tips som ofta förekommer i debatten just nu. Men det fick samtliga svenska killar i min ålder och det tog verkligen inte skruv för alla.

Så vad är vattendelaren? En nära vän svarade tveklöst ”arvssynden” när jag frågade. Alltså: om din barndom har präglats av våld eller respektlöshet så kommer du att föra det beteendet vidare. Du måste göra ett aktivt val för att det inte ska bli så.

Låter det riktigt? Och om det är så, hur kan vi använda den insikten?

 

… och vi är tillbaka

Efter att ha varit evakuerade till grannhuset och den galna prästbostaden i elva månader (lite längre än planerat alltså) är vi nu tillbaka på åttan. Flytten tillbaka blev ännu mer förfärlig än jag vågade tänka på för ett år sen, faktiskt värre än den när vi flyttade hit förra gången. När vi till slut landade här, helt utmattade, fick vi inbrott i källaren – inget stulet, så vitt vi upptäckt än så länge, men ytterligare en dags jobb att städa upp efter inbrottarna. Sen visade det sig att allt möjligt är knas i vår nygamla lägenhet: det saknas diskmaskin, tvättmaskin och garderober, lådor i köket ramlar ur, den nya hissen strejkar, diskhon läcker, det finns inga lås på badrumsdörrarna med mera med mera. Och idag upptäckte vi att det är hål i taket så att det regnar in i ett av sovrummen! Vi fick lyfta bort dörren för att den blev helt genomblöt!

inregn

Och allt blev precis som jag förutsåg i februari förra året:

… dags igen att adressändra, flytta alla abonnemang, fylla i alla formulär. Dags att packa ner alla böcker i drygt 100 flyttkartonger (stadsbuden vill bara ha dem knappt halvfulla), packa ner allting annat i ytterligare hundra kartonger, montera ner alla lampor och krokar, surra ihop alla sladdar, samla ihop alla miljoner prylar, märka alla kartonger jättenoga, rulla ihop alla mattor, ta alla kläder från sina galgar och vika ihop, packa alla galgar, städa ur kyl och frys, bryta alla naglar och nysa oavbrutet av allt damm som virvlar upp. (…) dags igen att inte hitta nånting, upptäcka att alla lådor ändå står på fel ställe och huller om buller ¤#&*, dra alla sladdar igen, inse att internet inte funkar, ringa timslånga samtal till internetleverantören, montera upp alla lampor och krokar, försöka hitta kastrullerna för att laga mat och till slut hitta dem i en kartong märkt ”KÖK” underst i en hög i rummet märkt ”FÖRRÅD”, och så vidare och så vidare.

flytt01

(Utom att internet faktiskt har funkat direkt, utan krångel! Hurra!)

MEN vi är tillbaka. Hemma igen. Och det är fantastiskt skönt. Nu kommer jag aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig att flytta igen.

Iallafall inte i år.

Prästen och kråkan i nytt ljus!

Det tar lite längre tid att packa ner böcker i flyttlådor när jag måste läsa alla roliga bitar för bebisen först, men allt för bebisens bildning. Och tack vare detta gjorde jag en stor upptäckt! En uppenbarelse skulle jag kunna säga! Det förklarande ljuset föll på mig! Och nu ska det också falla på er, halleluja!

Jag öppnade nämligen ”Svenska Folksagor” av Johan Nordlander, illustrerad av Jenny Nyström, och hamnade på uppslaget med Prästens lilla kråka. Den har bebisen hört många gånger; i mitt knä heter den Mormors lilla kråka. Bebisens mamma sjunger ”prästens” men kallar kråkan för hen, för vi vet ju faktiskt inte om det var en herr- eller damkråka och varför ska alla sagodjur jämt vara en han?

Men i Nordlanders bok fick plötsligt den konstiga vistexten sin förklaring. Jag menar, alla de här visorna och ramsorna vi lär oss som barn, vi bara sjunger och ramsar på utan att fundera på vad de egentligen betyder. Men om nån skulle bett mig förklara, fram till igår, varför en kråka ska ut och åka i stället för att flyga, och varför sagda kråka ger sig ut på åkturen utan chaufför och sedan slinker hit och dit och slutligen i diket – då hade jag inte kunnat svara. Kråkor är ju intelligenta och även fett bra på att flyga. Var den här kråkan full? Bakbunden? Hade den stukat vingen? Vart skulle den? Allt var oklart.

Tills nu!

Så här går nämligen versen i Nordlanders uppteckning från 1892:

gossenochkrakan1X

Gossen skulle åka,
spände för en kråka.
Ingen hade han som körde.
Än slank han dit,
än slank han dit –
än slank han ner i diket.

gossenochkrakan2X

Hallå! Det var inte kråkan som skulle åka! Det var nån himla unge som satte fast en kråka vid sin vagn! Inte undra på att ekipaget slank hit och dit och slutligen ner i diket!

Men prästen då, undrar ni nu kanske, var tog prästen vägen? Min gissning är att det var en präst som skulle ut och åka i orginalversionen. Det kanske var en visa som retades med präster, eller med en viss lokal präst? Sen kanske Nordlander fick höra en censurerad version, en som inte prästen skulle rynka ögonbrynen åt.

Hursomhelst! Från och med nu ska jag sjunga ”Mormor skulle åka, spände för en kråka” för bebisen, och när han blir tillräckligt stor för att fatta hur stolligt det är kan vi fnissa åt det tillsammans.

Efter Paris, 13 november

NU är ett bra tillfälle om något att titta upp över täckets kant. Hur ser världen ut idag?
NU är en bra tid att diskutera med vänner, arbetskamrater, familj. Varför finns terror?
NU är i grevens tid att fråga sig: Kan jag göra något för att förhindra nästa terrordåd?

Om vi alla tar oss tid att tänka. Först torkar vi tårarna. Sen tänker vi så svalt vi kan på hur världen ser ut idag, hur terror kan vara ett alternativ för somliga, vad vi själva kan göra för att hjälpa trygghet och fred.

solidaritet gatukonst

Foto: Streetart Utopia, artist okänd

Terrorism är inte normalt mänskligt beteende utan ett symptom på att det är något fel, med både enskilda människor men också med samhället i stort” skriver forskaren vid Försvagshögskolan Robert Egnell. ”Vi bör tackla den dåliga samhällsstyrning, fattigdom, ekonomiska orättvisor och den bristande jämställdhet som är några av orsakerna till att hatet fått fotfäste runtom i världen.

Egnells uttalande går på tvären mot hur många tänker idag. ”Islam!” ”Ondska!” ”Ett hat mot demokrati!” ”Ett hat mot kärlek, vin kvinnor och sång!” är några av de förklaringar som erbjudits sedan igår.

Men jag tror att det är att förenkla. Kanske för att slippa tänka på hur komplicerad världen är, hur komplicerade människor är. Kanske för att slippa tänka på hur sårbar världen är, hur farligt det är att styra den fel. Hur sårbara människorna är. Hur sårbar jag själv är!

För jag tror att det hjälper att tänka på hur jag själv är. Vad jag vill, vad jag önskar mig, vad jag älskar. Vin, kvinnor, sång, kärlek till exempel. Demokrati, frihet, rättvisa, jämlikhet.
Men om alla andra får ha det utom jag? Det gillar jag inte. Då ska andra inte ha det heller.

Ondska har jag inte inom mig. Däremot skulle någon som torterade mig tillräckligt länge säkert kunna mana fram ett raseri inom mig, ett hat, en vilja till ondska.

Vi föds med förmågan till medmänsklighet, kärlek, broderskap, systerskap och respekt. Det är en gnista vi har inom oss och med rätt näring kan den bli en stark glöd och en flamma. Men om vi blir trampade på, utnyttjade och orättvist behandlade slocknar gnistan och ersätts med bitterhet och hat. Det är sant för mig och för dig. För alla människor.

Ja, det finns människor vars religion förbjuder vin, kvinnor och sång. Människor som ser med misstänksamhet på glädje, dans, mångkultur, kyssar, bibliotek och så vidare. Men det i sig är inte tillräcklig anledning att döda otrogna. När religionen, eller någon annan stark övertygelse eller politik, får understöd av orättvisa: det är då terrorn uppstår.

Den terror som IS utför handlar till viss del om religion, till viss del om fascism men framförallt om HÄMND, och om RÄTTVISA. För det är ju inte för att vi i Europa har så himla härligt DNA som vi står för ”frihet, jämlikhet, broderskap” och ”allt som är värt att leva för”. Utan vi har MÖJLIGHET att stå för det, som alla skulle vilja ha, för att vi är rika.

Och vi är rika för att vi har härskat, söndrat och sugit ut. Våra regeringar har skott sig på andra länders fattigdom och konflikter. Våra regeringar har ägnat alltför lite tid och pengar åt att utrota fattigdom, fördelar resurser, främja rättvisa. Det är ett faktum, inget vi behöver skämmas för som individer men något vi behöver ta tag i. NU är ett bra tillfälle. Vi måste kunna se, utan att skygga, att vi i terroristernas ögon står för allt som är orättvist, korrumperat, förljuget, snyltigt och falskt. Vi är kapitalet, synden, föruttnelsen. Vi behöver inte ta på oss det personligen men vi behöver börja ta ansvar för tillståndet i världen. Arbeta för solidaritet, utan att förtröttas. Erkänna, åtminstone för oss själva, att vi måste dela med oss. För om vi inte gör det – om vi fortsätter att peka och skrika ”Islam!” ”Ondska!” ”Ett hat mot demokrati!” – kommer vi att utsättas igen, och igen, för hämnd och hat och terror.

The history of terrorist organizations suggests that they do not select terrorism for its political effectiveness. Individual terrorists tend to be motivated more by a desire for social solidarity with other members of their organization than by political platforms or strategic objectives, which are often murky and undefined.

Självklart sörjer vi Paris nu. Je suis Paris. Mais je suis aussi Beirut, Lahore, Jerusalem, Mumbai, Jalalabad, Fotokol, Sana’a, Aceh. Je suis en människa. En del av mänskligheten. Med ansvar för mig själv, och för mänskligheten.

Alle man till pumparna!

Förändring är oftast jobbigt. Sverige verkar stå inför förändring och det blir många jobbiga diskussioner. Frustrerande att inte ha svar på alla frågor om hur vi ska lösa alla problem. Men naturligtvis inte ens en bråkdel så jobbigt som att behöva lämna sitt land på grund av krig eller svält. Tänk när det var vi svenskar som flydde, en tredjedel av befolkningen flydde till Amerika. De allra flesta hade nog föredragit att kunna äta sig mätta hemma i gamla Svedala.

Jobbigt eller inte: ett stort antal människor är på väg norrut och vi måste hantera den situationen på bästa sätt.

Inte bara för att vi själva har bidragit till deras situation med krig och svält, genom vår vapenexport och våra svenska industrier i låglöneländer.

Inte bara för att vi har skrivit på FN:s mänskliga rättigheter, som är svensk och internationell lag.

Inte bara för att vi har gott om plats eller för att vi ligger bland de högsta på topplistorna över BNP per capita.

Inte bara för att det är bra att det flyttar in fler människor i vår åldrande, glesnande population.

Utan för att det är rätt sak att göra. Så ser jag det. Jobbigt eller ej, om det blir kaos ett tag eller ej, om det kostar mycket i början eller ej, om vi ”tjänar” på det eller ej, om vi vill det eller ej så måste vi ta emot människor som flyr till oss, för att det är det enda anständiga att göra. Och vi måste göra det nu, inte sen när vi har räknat ut exakt vad det får eller kommer att kosta.

MEN HUR SKA VI FÅ FRAM BOSTÄDER DÅ? Vi får börja där vi är. Vi kan inte erbjuda några drömlösningar och tro mig, det är ingen som förväntar sig. Om ett tält på Revingehed verkligen är det enda vi kan erbjuda så är det ändå bättre än ett trasigt skjul på Lesbos, som det ser ut nu. Jag tror att de allra flesta skulle välja ett land som Sverige framför ett flyktingläger, jag vet att jag skulle det. Det har för övrigt funnits ett behov av fler bostäder länge, så mycket bättre om byggandet tar fart nu. Framförallt måste vi sluta jiddra och börja diskutera praktiska lösningar. Bli konstruktiva. Ta fram den svenska innovationskraften och mod i barm.

MEN HUR SKA VI HA RÅD DÅ? Jag tror att vi snabbt kan få fram ganska mycket per pengar. Det krävs att våra politiker tar ansvar, att framförallt staten tar ansvar – vi kan inte begära att kommunerna ska lösa allt praktiskt själva, de fick tio miljarder nu och det var bra men det behövs ju mycket mer. Och det finns mer! Det går att prioritera om under en period och använda pengar som annars skulle ha gått till monarkin, till bankerna, till försvaret, till Fas 3, till UD och så vidare. Det går att införa tillfälligt höjd inkomstskatt på höga inkomster. Om vi lägger hälften av julklappspengarna i år på att stödja flyktingarna har vi 30 miljarder bara där. Det handlar om att prioritera.

MEN VI ÄR JU SÅ DÅLIGA PÅ INTEGRATION JU? Ja, vi måste bli bättre på integration och på att minska segregationen. Och vi måste, vare sig vill det eller inte, göra det tillsammans med flyktingarna och tillsammans med varandra. Om det blir svårt eller lätt är ovidkommande, det måste göras, och min tro är att det kommer att göra Sverige till ett bättre land. Det är en åsikt och en gissning, och det finns ingen som kan veta hur det ska gå mer än någon annan, vi har aldrig prövat det förut.

MEN VI MÅSTE JU TÄNKA PÅ OSS SVENSKAR FÖRST? Ja vi måste tänka på oss svenskar, vi som alla har förfäder som flydde eller invandrade hit någon gång för två eller flera generationer sen (om vi inte är samer). Och vi måste tänka på alla som blev svenskar nyligen, och alla som blir svenskar inom kort (tillochmed de flesta rassar anser att man är svensk när man har svenskfödda föräldrar, så det går ganska fort). Men bara för att vi är svenskar liknar vi ju inte varandra särskilt mycket, inte ens vi som har ljust skinn och blå ögon. Vi har olika politiska åsikter, olika tro, olika smak, olika vanor, olika erfarenheter. Precis som de med mörkt skinn och bruna ögon. Så därför måste vi fixa ett Sverige som är bra för alla svenskar. Det kanske inte är lätt men vem har sagt att allting ska vara så lätt? Vi är ju svenskar, vikingar, riktiga hårdingar! Vi klarar det! Mitt förslag är att alla som plötsligt har börjat ömma för de ”ursvenska” hemlösa, gamla och sjuka tar på sig volontärjackan och gör ett handtag för Stadsmissionen eller Röda Korset. Så får vi snabb bättring även på den punkten.

alle man till pumparnaSå kom igen nu alla! Tillsammans kan vi visa världen vad det betyder att vara svensk: att vara modig, generös, påhittig och dådkraftig. Alle man till pumparna!

Nationalstatsromantik

Det talas om nationalstaten. Expressens ledarskribent Ann-Charlotte Marteus har skrivit en text som blivit delad mycket: Nationalstaten som vi glömde. Den går ut på att vi bör se till ”våra egna” innan vi kan hjälpa andra. Texten publiceras i en tid när det också talas om att vårt land är på gränsen till kollaps, och Marteus skriver till exempel att ”vittnesmålen duggar om att skolor och socialtjänst går på knäna runtom i landet”.

Kanske är hon orolig på riktigt, men det blir ändå fel. Jag tycker att alla, särskilt ledarskribenter, ska vara väldigt försiktiga med den sortens uttryck och ord. De ökar ångesten hos de oroliga och blir prima virke till brasan som rasisterna (eller ”invandringskritikerna”, ”de förnuftiga”, sverigevännerna” och vad de kallar sig) eldar under.

(Läs gärna vad SKL skriver om det ökade trycket på kommuner och landsting, de har den bästa informationen jag har sett hittills. Många är oroliga för hur de ska klara sina uppdrag, med rätta. Men få går på knäna, eller är på gränsen till kollaps.)

Göran Greider skrev igår: ”Den överväldigande majoriteten av svenska folket har i sina vardagsliv knappast märkt av något alls av den kraftigt ökade flyktingstillströmningen. Men ledande opinionsbildare och ledande politiker – inte bara sverigedemokrater – tävlar med varandra om att beskriva läget som en systemkollaps. Stämningen trissas upp. I själva verket skulle en jämnare fördelning av flyktingmottagandet lösa mycket av problemen.”

Tillbaka till nationalstaten. Marteus återger vad Lars Trägårdh, professor i historia, har sagt:

”Det finns två starka, konkurrerande ideal i Sverige. Det ena är medborgaridealet eller folkhemsidealet: i nationalstaten Sverige jobbar landets medborgare, betalar skatt och förtjänar rättigheter.
Det andra idealet är, som Trägårdh uttrycker det, ”organiserat kring en retorik om mänskliga rättigheter”. Här prioriteras relativt öppna gränser och migration.”

Jag tycker att han driver en idé snarare än reder ut begrepp. För det första är hans beskrivning av nationalstaten väldigt romantisk och vitmålad, jag återkommer till det.

För det andra måste det inte alls vara en motsättning mellan att uppfatta medborgarna som innehavare av både plikter och rättigheter, och att vilja öppna gränserna så att fler kan bli medborgare.

För det tredje är det ett klassiskt misstänkliggörande att kalla det ”en retorik”. Mänskliga rättigheter är ingen flummig utopi. Och det är inte heller någon motsättning till medborgerliga plikter.

The Entry of King Gustav Vasa of Sweden into Stockholm - color

Tanken om en nationalstat, som Marteus målar upp den, är superproblematisk. Den är exkluderande. Den är otydlig, romantisk och orealistisk.

Hon skriver: ”Den välfärd vi har i Sverige beror inte på riklig nederbörd av manna från himlen. Den är en följd av att vi har ett suveränt fungerande samhällskontrakt: en överenskommelse om att alla som bor här arbetar, betalar ordentligt med skatt och får ordentlig hjälp när behov uppstår.”

Men det är ju att förenkla ner på dagisnivå. Den välfärd vi har i Sverige är inte ett resultat av vårt ”samhällskontrakt”, snarare har vi råd att försöka upprätthålla den sortens samhälle tack vare vår välfärd.

Välfärden är i sin tur byggd framförallt på utnyttjande av billig arbetskraft. På slaveri, utnyttjande och tvång. Den här nationalromantiska bilden av hur våra förfäder harvade den steniga svenska jorden och blandade den med sin svett till guld: den är helt enkelt inte sann. Vi hade fortfarande harvat och vallat getter och ätit stekt sill till frukost, lunch och middag om det inte hade varit för den industriella revolutionen, och den industriella revolutionen vilade tungt på slaveriet, koloniseringen och Europas hänsynslösa utnyttjande av afrikanska och amerikanska resurser och människor.

Vi har aldrig betalat det fulla priset av vad vår utveckling har kostat, och vi betalar fortfarande inte vad det verkligen kostar att ha en sån levnadsstandard som vi har.

Med det sagt fick naturligtvis många av våra förfäder slita hårt. Först som trälar, sen som statare, sen som arbetare. Men vi hade aldrig haft det välstånd vi har idag om vi inte hade haft tredje världen som vår egen godisburk.

För att inte tala om invandringen. Hur skulle vi ha klarat oss utan invandrare, sedan 1400-talet? Inte alls. Och hur många av oss är här på grund av att våra förfäder invandrade hit? Alla. Tur för oss att inte SD fanns på den tiden, och stod och skränade vid Öresunds inlopp.

Marteus skriver vidare att ”Den minoritet som inte kan försörja sig, sörjs beredvilligt för av kollektivet.” Men det är ju också romantiserat. Det är så vi (många av oss) VILL att det ska vara, och tycker att det anständigtvis BÖR vara. Men det funkar ganska dåligt, både sörjandet för och beredvilligheten. Vi har utslagning, utanförskap, marginalisering, skuldbeläggande, segregation, rasism och allt möjligt som inte känns beredvilligt alls. Vi har hemlösa, knarkare, svårt sjuka som måste bråka med Försäkringskassan, arbetslösa som förnedras av Arbetsförmedlingen och så vidare. Många svenskar känner sig redan undanknuffade eller uteslutna från samhällskontraktet. Bygget kroknar redan. Sedan länge. Det är verkligheten, utan romantiska filter. Och i den verkligheten kan vi fortfarande både ta hand om oss själva, och hjälpa andra.

På Tidholm skrev i somras: ”Det var inte kurderna som flyttade industrierna till låglöneländer, det var inte palestinierna som stängde post- och bankkontoren och flyttade statliga jobb till städerna, det var inte somalierna som byggde volymhandelsområden som tömde stadskärnorna, sålde ut apoteken och privatiserade sönder landets järnvägsunderhåll. Det var inte syrierna som genomförde försämringarna i sjukförsäkringssystemet. Och det var faktiskt inte ensamkommande barn från Afghanistan som lade ner byskolorna och sänkte A-kassan.

Det är viktigt att komma ihåg i vilken ordning saker skedde och att minnas att frikyrkans gamla kursgård och de kommunala hyreshusen faktiskt stod tomma innan flyktingarna flyttade in, och att skolan var på väg att läggas ned innan de nya eleverna anlände, och att det blev jobb, liv, rörelse, handel och folk på bussarna och inte minst plussiffror i kommunernas befolkningsstatistik för första gången på en väldig massa år. Och har vi tur väljer några att stanna när pappren är klara, slå sig ned permanent för att bli tandläkare, jobba i äldrevården eller starta lokala serviceföretag. För det behövs verkligen.”

Marteus och Trägårdh menar att det är skillnad på de plikter vi har mot en fattigpensionär i Malmö och en flykting från Syrien. Men det resonemanget förutsätter att fattigpensionären inte är en flykting från Syrien. Och att flyktingen från Syrien aldrig kan bli pensionär i Malmö – fattig eller ej.

De som talar om nationalstaten vill få oss att tro att vi bara behöver bry oss om vissa människor. Att vi bara HAR RÅD att bry oss om vissa människor.

De vill också (ofta) få oss att tro att vi är utvalda, att vi har någon slags given, självklar rätt att ha det bättre än andra. Det är därför de talar så mycket om ”förr i tiden” och ”anletes svett” och ”svenskhet”. Därför kan vi bara hjälpa ”de andra” om det inte kostar oss vårt överflöd. Vi kan bara hjälpa dem om vi kan räkna hem kostnaderna. Vi kan bara hjälpa dem om de är tacksamma. Vi kan bara hjälpa dem om det inte rubbar våra cirklar.

En vän sa till mig: ”Det är löjligt att tala om kollaps. Men jag önskar nästan att hela världen skulle komma hit så att vårt samhälle verkligen kollapsade. Då skulle vi kunna bygga upp något nytt igen, som fungerar för alla. Som inte stänger ute de svagare.”

Jag tror att vi måste tänka om, vi ”infödda svenskar”. Vår lilla bubbla har spruckit, vi kan inte längre låtsas som om Sverige är vår fredade lilla park där vi får leka hur mycket vi vill. Världen blöder, och vi har del i ansvaret för det, och för att få den att läka igen. Bland annat genom att dela med oss. Än så länge har vi råd, och mer därtill. Det är faktiskt bara en fråga om att fördela resurserna.

 

Uppdatering: Här finns texten på Facebook också, för er som hellre hänger där!

Katarina Taikons glöd får inte slockna

Vi orkar inte ta emot för många zigenare sa Palme på radion, och min mamma blev så arg så hon slängde diskborsten i väggen. Det var 1969, och den socialdemokratiska regeringen hade just fattat beslut om att utvisa 47 franska romer från Sverige. ”De får ju inte stanna någonstans” ropade min mamma i telefon till någon vän, ”varken i Danmark eller Tyskland eller i Frankrike! I Frankrike får de inte ens stanna två timmar på samma plats! Två timmar!! Fega jävla Palme!”

För några månader sen fick jag boken ”Den dag jag blir fri” av Lawen Mohtadi, som handlar om Katarina Taikons liv och hennes kamp för romernas rättigheter. Och i söndags såg jag filmen Taikon, som bygger på boken, av Lawen Mohtadi och Gellert Tamas. Och blivit översköljd av minnen från min barndom: demonstrationer, Kamratpostens redaktion, de gånger vi träffade Katarina (och hennes barn, och Rosa tror jag, men minnena är lite suddiga).

Katarina var känd av alla svenska barn när jag var liten, för sina böcker och serierna om Katitzi. Jag läste dem tills jag kunde dem utantill.

Katitzi KP 73-05

Katitzi KP 73-05

(Böckerna har precis kommit ut igen, med nya illustrationer av Joanna Hellgren. Läs dem!)

Katarina hade en glöd, en eld inombords som drabbade alla. Henne själv inte minst, till slut dukade hon under och dog alldeles för tidigt. Men hon brann för romerna, för de utstötta, hon kämpade in i det sista för deras sak och mot fördomarna som de allra flesta svenskar hade. Och det var inte förgäves, tillsammans med sina närmaste lyckades hon ändra mycket, upplysa många. Se till att romerna fick riktiga bostäder och utbildning. Visa att romer var lika svenska (och lika olika svenska) som alla andra svenskar.

Men utvecklingen har gått bakåt sen dess, och den svenska luvan har glidit ner över ögonen på många. Rasismen och fördomarna frodas. Romer nekas fortfarande bostäder, de släpps inte in i butiker, de har svårare att få arbete, som Sofia Mirjamsdotter skriver i Sundsvalls Tidning. Polisen upprättar register över romer. Det känns som om ingenting hänt sedan 1969.

När filmen slutade i söndags var jag inte den enda i biosalongen med tårar av sorg och ilska rullande nerför kinderna. Vi måste bära Katarinas glöd vidare, inte ge oss förrän romer och andra utsatta behandlas jämlikt i alla lägen. På taikon.se finns fakta, länkar och verktyg för att fortsätta att belysa frågan. Men börja med att läsa boken och se filmen!

Mer läsning:

 

 

Haremsmatematik

IgNobelprisen delades ut häromdagen och i vanlig ordningar var det både konstig och intressant forskning som belönades. Till exempel gick kemipriset till kemister som upptäckt hur en delvis kan o-koka ett ägg, fysikpriset delades ut till några som forskat fram att i stort sett alla däggdjur, oavsett storlek, kissar i cirka 21 sekunder (plus minus 13 sekunder), litteraturpriset gick till några som upptäckt att ordet huh eller dess motsvarighet verkar finnas i alla språk, och för att inte kunna förklara varför. Ekonomipriset gick till den thailändska polisen som erbjuder sina anställda pengar för att inte ta emot mutor, medicinpriset delades ut till forskning om hur kyssar kan motverka allergi, biologipriset fick några galningar som kunde visa att kycklingar som får en svansaktig pinne fästad på stjärten går på samma vis som man tror att dinosaurerna gick, medicinpriset gick till några som forskat fram att det går att ställa en diagnos på hur akut en blindtarmsinflammation är genom att köra patienten i hög hastighet över vägbulor och mäta hur ont hen har, och priset i fysiologi och entomologi gick till den tappre forskare som låtit bin sticka honom på 25 olika ställen på kroppen för att se var bistick gör minst ont (på skallen, mellantån och överarmen) och mest ont (i näsborren, på överläppen och på penisskaftet).

Moulay ismail ben ali cherif.jpg

”Moulay ismail ben ali cherif” by UnknownMorocco3. Licensed under Public Domain via Commons

Men det pris som intresserade mig mest var matematikpriset, som gick till Elisabeth Oberzaucher och Karl Grammer för att de räknat ut huruvida det verkligen var möjligt för sultanen Ismail (den blodtörstige) att under åren 1697–1727 bli far till 888 barn. (Det är möjligt, enligt Oberzaucher och Grammer, men jag uppmanar känsliga läsare att bara tro mig när jag skriver det och inte läsa själva rapporten. Sultanen var verkligen blodtörstig och ett riktigt as och borde inte ha fått komma närmare en kvinna än en mil, eller bli far till ett enda stackars barn.)

Men hur är det intressant med sultaners sexliv, undrar ni nu eftersom ni är så himla sofistikerade. Och då vill jag bara förklara att jag själv försökte räkna ut en liknande ekvation när jag var i Agra i Indien och försökte komma fram till hur många av Shah Jahans 6000 konkubiner som ens kom i närheten av mogulens säng. Om man räknar högt på en ny tjej varannan dag, i 20 år, blir det ändå bara halva haremet. Lägg till sannolikheten att härskaren inte gärna chansar på okända förmågor om han hittar kvinnor som han verkligen trivs med, samt att han måste ha fått ont i huvudet åtminstone nån gång i månaden, så kommer man snart till slutsatsen att många av flickorna aldrig fick skåda den kejserliga naveln på nära håll. Jag misstänker att de flesta konkubinerna hittade andra sätt att roa sig på. Även de som visste att de stod på tur lär knappast ha suttit och bara väntat på att det skulle bli den 12 mars 1648 eller när de nu hade fått sin stora dag i mogulens planeringskalender.

Obs! Jag försöker inte konkurrera med Oberzaucher & Grammer. Den forskning de ägnat sig åt är förstås mycket mer avancerad. De måste räkna med ägglossningsperioder, spermakvalitet och en massa annat. Jag aspirerar absolut inte på något pris.

Hur det skulle vara att vara rik

Helt ärligt tänker jag inte särskilt ofta på de där 880 miljonerna som jag inte fick ärva. Det är delvis en medveten strategi, för jag vill inte vara bitter och jag vill för allt smör i Småland inte vara en sån som går och tänker på hur det kunde ha varit om bara. Det är inte det förflutna jag vill elda upp mig över, då är framtiden mycket viktigare att tänka på! Revolutionen! Och allt sånt. Men det är också så osannolikt mycket pengar så det blir alldeles av sig självt bara till fantasi, som små pinglande älvor som dansar runt och upplöses till dimma när man försöker fånga dem.

Men, helt ärligt igen, det händer att jag tänker på det. Ibland som i ”om jag hade sådär mycket pengar skulle jag göra det och det och det” – en vän berättade att det finns ett tillstånd som kallas ekonomisk anorexi, alltså att man är så rädd att pengarna ska ta slut att man inte vågar göra av med en enda krona utan bara sitter där och vaktar sitt guld helt ängsligt, som en annan Smaug. Det drabbar tydligen oftast de som inte haft pengar innan, men jag är nästan säker på att det inte skulle hända mig, snarare motsatsen. Jag skulle få ekonomisk tjockma och göra av med en miljon om dagen på roliga saker: egensinniga bokförlag, debattscener, intressanta konstprojekt, supercoola uppfinningar (som kanske visade sig vara helt hopplösa ELLER kunna lösa alla världens problem), revolutioner och en helt ny sorts glass som smakar solsken och hallon och kärlek. Och (såklart) praktiska saker som nya skor, en usb-skrivmaskin, lägenheter till barnen och kanske en liten flygel.

Men oftare (vilket alltså är jättesällan) funderar jag på hur det skulle ha gått om jag hade blivit sådär ohemult rik. Skulle det förändra mig? Till det sämre? Jag tror faktiskt att risken finns.

Min erfarenhet av väldigt rika människor är att de alltid, på något undermedvetet plan, oroar sig för vad andra människor vill ha av dem. Och det är ju ganska lätt att förstå. Tänk dig själv: du vinner hundra miljoner på lotto, och plötsligt får du en hel säck med tiggarbrev från både okända och bekanta. Det ena behjärtansvärda ändamålet efter det andra. Och du blir alltmer osäker på vad dina vänner egentligen menar när de säger att deras cykel blev stulen igår (vill hon att jag ska köpa en ny cykel?) eller att deras barn har fått en hemsk sjukdom (önskar de att jag ska hjälpa dem med räkningarna?). För att inte tala om att du kanske känner själv att du borde hjälpa än den ena, än den andra! Var ska du dra gränsen?

I det läget är det enklast att bara umgås med andra som har mycket pengar, lika mycket som du eller helst mer. De klarar sig själva! De förstår! Och du kan vara säker på att de bjuder dig på middag för att du är så himla trevlig, inte för att de vill smöra eller sälja in nån galen idé.

Jag är rädd att jag skulle bli sådär, inte misstänksam kanske, men osäker. Och att jag skulle distansera mig för att slippa ta ansvar för alla eventuella behov. Undvika att prata om pengar, eller om svårigheter, eller om nånting smärtsamt eller verkligt överhuvudtaget.

Jag kanske skulle börja spela golf, och segla, och semestra på Martinique! (Nej okej det skulle aldrig hända.)

Men jag vet, det är ett högst hypotetiskt problem som jag aldrig kommer att behöva stångas med. Och även om jag skulle bli rik på nåt helt annat vis, typ hitta en olifant i en sandlåda, så kanske det finns workarounds! Det kanske finns nån slags hypnosband för rika som gör att man inte blir snål? (Tänkte ett ögonblick att det annars kunde vara en affärsidé men insåg haken.)

Och om jag tänker efter noga är jag faktiskt jätterik, iallafall jämfört med cirka 90 % av världens befolkning. Jag får nöja mig med det.

Djärva toaplaner om intet

Visste du att det är typ oändligt mycket bättre för hälsan att sitta på huk vid uträttande av naturbehov? (Ja jag kommer att använda eufemismer rakt genom denna text, bara för att jag själv är så illa uppfostrad så att jag rodnar om någon säger b-ordet. Bara inombords visserligen, utåt ser jag helt kall och oberörd ut. Men ändå.)

squattypotty

Jag lärde mig det när jag läste om den här mojängen för något år sen. Det visar sig att huksittande gör att man eliminerar snabbare, lättare och mer fullständigt, vilket gör att man löper mindre risk att få såväl förstoppning som ändtarmscancer, blindtarmsinflammation och IBS. Det skyddar också nerverna i prostatan, urinblåsan och livmodern, håller ileocekalklaffen stängd, ger puborektala muskeln utrymme att slappna av och låter låren stötta ändtarmen så att den inte behöver ansträngas lika mycket och riskera bråck, divertikulos och framfall. Det hjälper väldigt bra mot hemorrojder. Kvinnor tömmer kissblåsan bättre när de hukar och för gravida är det extra bra eftersom det minskar ansträngningen för livmodern om de hukar när de lägger bredband, samt att det är bra träning inför förlossningen.

Bra va?

Och sen, förra sommaren när jag reste i Kina, råkade jag snubbla in i en helt fantastiskt ren och fin huktoa – lite ovanligt eftersom många toaletter där är ganska, vad ska vi säga, ostädade? Då insåg jag att även vi kunde lätta oss på ett hälsosamt vis hemma i Sverige. Så när jag kom hem igen föreslog jag vår hyresvärd att de skulle sätta in en huktoa istället för en vanlig när de ändå byggde en andra toalett i vår garderob.

huktoa 02

(Det där sista lät lite Narniaaktigt, på ett förvirrande vis, men så här är det: Hela vårt hus håller just nu på att renoveras, alla lägenheter byggs om och alla stammar byts och all el dras om. Och vi har bara haft ett badrum i vår lägenhet, vilket är ganska lite med tanke på att vi brukar vara minst fem-sex personer som bor där, så vi bad hyresvärden att göra om den största garderoben (cirka två kvadrat) till toa igen. Vi bor i vad som var ett vindsförråd när huset byggdes 1941 och som sen blev ett dagis och slutligen lägenheter, på 70-talet, och då tyckte den första hyresgästen att det var så få förvaringsutrymmen (typ inga) så hen bad hyresvärden att bygga om den lilla toan till garderob. Vi kommer visserligen att sakna vår garderob, men i valet mellan att kunna stuva undan kartonger och att slippa stå och hoppa utanför den enda toaletten när den är upptagen av nån som håller på och rakar benen valde vi en till mugg. Enkelt.)

Min tanke var att om det finns två toaletter, och den ena är en huktoa, då kan ju alla som bara vill göra nummer två på det västerländska viset göra det på sitt-toan! Och de som vill vara hälsosamma och djärva kan huka på den andra! Och kanske ta en selfie samtidigt och instagramma, så att alla ser hur frontline de är.

squalfie

Men hyresvärden sa nej! Eller snarare, arkitekterna sa nej. ”Hur skulle det se ut om alla hyresgäster fick välja sina toaletter själva” hade de tydligen sagt. Nu tror ju jag att risken att nån annan hyresgäst ska vara lika toalettradikal som jag är typ obefintlig. Men det blev iallafall kalla handen. Så nu funderar jag på att köpa och installera toan själv, ja alltså låta en rörmokare installera den. (Om jag blir rik nån dag!) Alternativet är att köpa en sån där pall, se ovan, som gör att man åtminstone kan sitta lite mer naturligt när man klobasar. De är visserligen också fiffiga, men dyra och inte alls lika praktiska som ett hål i golvet.

Jaja. Det löser sig, sa han som skötte magen i vasken.

 

Hur du får ditt barn att förstå att ett NEJ gäller

Det här kommer inte alls att handla om att lära barn att veta hut, ”nolltolerans”, sätta gränser och sånt, det finns så många texter redan och jag tycker att de flesta är ganska oviktiga. Det här handlar om att lära barn att DERAS nej gäller, när det gäller. Till exempel när en främling föreslår ditt barn att följa med i en bil. Eller när en ”chattkompis” ber ditt barn att klä av sig framför en kamera. När någon tar ditt barns lilla hand och lägger den mot sin kropp. När någon föreslår din tolvåring att ta några roliga piller. När någon erbjuder din tonåring ett skitjobb utan lön. Och så vidare.

Det finns två sätt att lära barn att våga säga nej.

Det ena är att våga säga nej själv. Det är det viktigaste, och ofta det svåraste. Jag tänker inte lära ut hur du ska göra det här, jag kan knappt lära ut det till mig själv men jag jobbar på det. Det finns metoder, böcker att läsa, inre vägledning, terapier etc. Anledningen till att det är så viktigt är att du gör det både för din egen skull, och för ditt barns. Du är ditt barns största förebild i detta. Anledningen till att det är så svårt är att det egentligen är alldeles för sent att börja säga nej som vuxen. Om dina , förälrar och lärare hade respekterat ditt nej när du var liten skulle du inte behövt omvärdera och ifrågasätta allt vad du sagt och gjort och valt sen dess, och du hade inte haft något inre motstånd mot att säga ifrån i alla lägen där du känner dig obra behandlad. Men om du lär dig att respektera dina egna nej idag / i år / innan du dör så blir det lättare, både för dig själv att respektera även ditt barns nej, och för ditt barn att respektera sitt eget (och ditt, och andra vuxnas, och andra barns).

bauer_nej

Det andra är att respektera ditt barns nej. Det är också skitsvårt, men det finns i alla fall ett sätt att göra det enklare på: Sluta ställa tusen frågor till ditt barn om du inte tänker bry dig om svaret på. Vi gör det av snällhet – för att vi vill kommunicera med barnet, vi vill vara inkluderande och gulliga och inte auktoritära – men om vi inte är beredda att respektera ett nej till svar så är det bättre att inte fråga. (Annars blir det som elevråden i skolan, en skendemokrati där de vuxna ställer frågorna, barnen svarar och så händer det ingenting alls.) Om du frågar ditt lilla barn till exempel

– Ska vi gå till dagis nu?
– Ska vi gå och lägga oss nu?
– Behöver du kissa innan vi går?

och ditt barn svarar NEJ, vad gör du då? Om du struntar i det genom att försöka övertala barnet, eller bara inte lyssna, då skickar du en tydlig signal till ditt barn: Ditt NEJ betyder inget. Din vilja sitter i skogen. Jag är vuxen, jag bestämmer, jag behöver inte lyssna på dig.

Och här kommer det skitsvåra tillbaka. Naturligtvis vet du bäst, som vuxen. Naturligtvis måste du bestämma över barnet när det gäller. Men det går att bestämma och vara respektfull samtidigt. Det går att lyssna på vad barnet vill, och låta barnet berätta hur det kändes att inte få sin vilja igenom, utan att gå i försvar. Det går att minimera antalet konflikter (men det är verkligen en utmaning i vårt genomkommersialiserade liv med en miljon låtsasval att fatta hela tiden). Det går att ignorera rösten i huvudet som säger: Det var minsann ingen som lyssnade på dig när du var liten, varför ska du lyssna på någon som är liten nu? Varför ska de få när du inte fick?

PS Missa inte att läsa Jenny Strömstedts krönika ”Det tog två år för flickan att berätta” som jag länkade till ovan!

 

Samtidigt, på Facebook: Leklandet och arbetslinjen

Texten ”Iscensatta aktiviteter på fängslande lekland” på Expressen Kultur har fått många att bli arga, den heter  och handlar till det yttre om ett lekland, till det inre om barns roll i vuxenvärlden. Jag skriver om den här.

https://commons.wikimedia.org/wiki/File%3ADavid_playing.jpg By Julie Kertesz from Paris neighbourhood, France (Flickr) [CC BY 2.0 (http://creativecommons.org/licenses/by/2.0)], via Wikimedia Commons

David playing, by Julie Kertesz from Paris neighbourhood, France (Flickr) [CC BY 2.0], via Wikimedia Commons

(från Facebook http://ift.tt/1OzeY7q via IFTTT)